livingkiwi

You won't believe me when I tell you. Jag gjorde världens sjukaste grej idag. Vaknade imorse, trodde det skulle vara ungefär samma dag som igår. Inget speciellt, allt normalt. Horst och Justine tar ledigt på tisdagar så jag visste att de skulle vara hemma. Horst föreslår att vi går på promenad med Misbe. En tretimmarspromenad efter vi lämnat barnen. OK säger jag utan att en kunna föreställa mig vad jag gav mig in på. Tåls att säga att idag har vädret varit uselt för en gångs skull, regnat hela natten, regnade på morgonen, molnen låg precis ovanför husen. Men jag säger ändå OK till en tretimmarspromenad. Det är bara början.

Vi ska ut till Stoke, jahaja det kan ju vara trevligt. Vi ska gå en "Walkway", Barnicoat Walkway. Jag har blivit varnad för sådana, Nya Zeeländska sådana dvs. Hört lite från Hanna och Jessica (;-)). Men det skulle väll bli en upplevelse tyckte jag. Vi kom fram, blött men jag var välklädd, ganska välklädd i vilket fall (Benvärmare, tjock tröja, tjock halsduk, vantar, regnjacka). Det börjar med en brant väg upp, helt OK. Lite brantare. Helt OK. Sen kommer en fin rak väg, kändes lite djungel. Vi kommer till en flod, vi går över, ganska spännande. Vi går några meter och behöver sedan korsa den igen. Sakta men säkert börjar vägen bli stig, stigen blir brantare men ännu anar vi inte vad som komma skall. Ungefär här försvinner mitt minne, jag minns inte riktigt den här biten, för traumatisk antar jag. Helt plötsligt är stigen 90 grader, vi KLÄTTRAR uppåt mellan stenar, träd, rötter och jord. Vi klättrar och klättrar och klättrar tills mina muskler inte klarar mer. Vi har nu klättrat i ungefär 50 minuter. Stegvis blivit blötare och blötare. Första vilan för hjärtat bankar i bröstet. Att klättra upp för ett berg är inget att leka med. Horst skrattar lite, vi är fortfarande ganska muntra. Mellan första vilan och slutet är ett rent och skärt helvete. Jag var så slut, så utpumpad att jag inte ens var arg på Horst för att ha dragit oss ut på det här. Justine gick på frustrationsenergi som fick henne uppåt, jag var för halvdöd för det. Det var tio stora steg upp och sen vila för mig, mjölksyra pumpar. Det värsta var att jag visste att det inte var någon idé att gå ner, det var bara att fortsätta och härda ut. Om min kropp klarar nivå 5, så var det här nivå 25 (elitidrottsman klarar nivå 20 med näppe). Så sjukt att jag inte hittar ord. Rena mardrömmen. Det tog aldrig slut heller, bara upp upp upp upp!!! Inte en del av mig var torr heller, det som kept me going var att jag i vilket fall inte frös. Efter närmare två timmar var vi uppe det vi kallade "toppen". Men jag hade redan genomlidit helvetets alla skärseldar kroppsmässigt. Det finns inga ord som beskriver denna kroppsliga utmattning. Jag bara skrattade, kunde inget annat göra.

Justine hade med kameran, så det finns en bild på oss på toppen. Lägger upp den när jag får den.

Sen var det ju resan neråt också. Nu fanns det inte en torr del kvar på mig. Jag trodde faktiskt resan ner skulle vara väldigt jobbig, men den var rätt okej. Efter att ha gått upp och upplevt skärselden var det en trevlig omväxling att vara på väg ner för denna 90 graders brantiga stig. Halkade ett par gånger men var lyckligtvis snabb med att ta tag i ett träd, annars hade jag kunnat halka ända ner till botten. Vi hjälptes åt ner helt enkelt. Och tillsammans var vi rätt förundrade över att vi gått UPP hela den vägen. Efter halvtid orkade jag inte med mina jeans längre. De bara halkade ner tillsammans med trosorna så jag sa delvis på skämt "I want to take my jeans of" Både Justine och Horst tyckte att jag skulle göra det (delvis för jag klagat över dem en bra bit). Så där, mitten av berget tar Hanna av sig jeansen och knyter dem runt midjan. Jag går i benvärmare och trosor resten av vägen ner. Det var 5 grader i luften men jag frös faktiskt inte, var väll för utmattad för att orka med att frysa. Skrattade ganska mycket på väg ner, kände mig verkligen löjlig. Horst skämtade om bild på Facebook (vi tog en bild faktiskt). Hehe

Efter totalt tre timmars bergsklättring var vi äntligen nere på marken. In i bilen och iväg åkte vi till dagis för att hämta Kate.

Den bergsklättring jag gjorde idag var förmodligen det värsta jag utsatt mig för fysiskt. Som sagt, inga ord beskriver det. Haha innan vi började sa jag "Det som inte dödar härdar!" Hmm, det hjälpte mig inte på vägen upp kan jag säga. Tillbaka i bilen tittade vi i den bok där Horst hittat vägen. Ok... VI GICK FEL! Vi gick inte någon Barnicoat Walkway, vi gick bara upp för ett berg. :-P Kill me now.

PS. Pappa, GUBBEN som sa det där om Drew Barrymore var mellan 45-55 år, så thanks but no thanks :-P