livingkiwi

Lördag, 27 februari, kl 18:55

Men idag har varit ganska roligt faktiskt! Har skrattat mycket i alla fall. Boxning imorse och kl 11 mötte jag Lloyd i Richmond. Vi åt glass på det nya italienska stället (hur ska jag någonsin kunna äta vanlig glass igen?) och sen åkte vi ut till Aniseed Valley för att testa modet lite. Jag har varit där förut, kolla på inlägget "Whispering Falls". Det kanske är mest bilder från själva Whispering Falls Walkway men vi var bara på själva kampingplatsen/parkeringen. Där går en bro ungefär 5-6 meter över floden. Det är här folk badar för det är de enda stället som är djupt nog, överallt annars är det bara, som mest, knädjupt.
När jag var där förra gången var det en man och hans brorson som hoppade i från bron så jag visste att det var djupt nog trots att vattnet var så klart att man kan se botten. Det var bara höjden som fick mig att tveka! Kände mig som världens mes. Lloyd fick hoppa i två gånger (fast han tveka VÄLDIGT mycket) innan jag fick modet att hoppa också. Slog i låret på vattenytan på något vänster så ett blåmärke är på väg haha.
Sen hoppade jag bara från stenarna ner, ungefär 2 meter. Men det gjorde jag många gånger, det var hur kul som helst och vattnet var svinkallt men man slutade bry sig efter ett tag.



Så vi hoppde och simmade och garvade väldigt mycket. Jag svor över det kalla vattnet och det hala stenarna när vi simmade upp på grundare vatten. Det bästa av allt var sötvattnet. Är så trött på saltvatten som smakar pyton, här var det neutralt och trevligt.

Men vi hade inte nog med det. Efter att ha pratat om det ett tag bestämde jag att vi skulle simma ut hit.


Den här bilden är gammal och är tagen under högvatten. Idag var det lågvatten och då är det en kombinerad sten och sandstrand som man klättrar ner till från vägen där jag tog kortet.
Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är tanken på okända strömmar men många har simmat ut så det var ju bara att ta risken hehe.
Eftersom det var väldigt soligt och varmt idag var det några andra som badade på den lilla stranden men vi gick rätt ut och började simma. Det var inga problem alls tills Lloyd säger "This is a bit scary", jag svarar, halvt panikartat, "What...? Why?!". Då svarar han med det absolut förbjudna "We don't know what's down there." Hur reagerar jag på det? "SHUT UP!!!!" Hahaha. Pratar man inte om botten och vattnet så kan jag ignorera det, men tas det upp blir man ju skrämd direkt. Jag lugnade ner mig och försökte njuta av simturen istället. Sen kom nästa problem... vem sätter ner fötterna först och provar botten? Haha, det blev inte jag men jag landade i ett sten och sjögräsrev först, ush. Gick bra till slut. Väl uppe på ön var det till att balansera över vassa stenar (sånna där minisnäckor täcker dem), sedan släta stenar och sist stekheta stenar. Vi glänste triumfmässigt där ett tag innan vi simmade tillbaka som gick betydligt fortfare av någon anledning.

Efter simturen var det ett drama med en glömd hund men det löste sig så det går jag inte in på. Vi avslutade dagen på Hell's Pizza med smaskig glutenfri pizza. Mums. Sista pizzan för mig på ett bra tag då det inte direkt finns så gott om glutenfria pizzaställen hemma.

Nu ska jag se Heavenly Creatures (ser inte fram emot precis) innan det blir Skype med pappa ikväll.

Så jag bestämde mig för att skriva medan minnet fortfarande är färskt! Idag var Skydive-dagen som jag sett fram emot hemskt mycket. Det börjar med att min upphämtarbil är sen och efter 15 min ringer jag centret men får bara höra att den är på väg. Några minuter senare står den på uppfarten och jag är på väg.

I bilen sitter två tjejer från Leeds och en från Danmark (som hoppade för andra gången). Ut till Motueka (ca 20 min bilfärd) åker vi och så är vi framme. Tillsammans med några andra som ska hoppa får vi se en Skydive- DVD följt av världens peptalk.

Jag och Leeds-tjejerna var i plan nr 2 (eftersom vi inte skulle ha några kamerakillar) så vi fick vänta ett tag, men det var väll rätt okej. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att hoppa i dräkten, selen och snabb genomgång med sin hoppare. Huvudet bak, korsade armar mot bröstet, höft fram, ben bak, när vi hoppar av sätt fötterna mot planets yttervägg… klumpduns nr 1 Hanna Bjärnlid tyckte att det var alldeles för mycket saker hon kunde göra helt fel på. Men när det var dags att gå in i planet så det var bara att intala sig själv att det går nog bra. Det var löjligt trångt och litet men stämningsfullt, upp i luften 3,9km… ovanför molnen började jag bli rätt nervös. Jag var sist ut också! Men här kommer den bästa delen av hela upplevelsen, sittande på kanten med fötterna utanför planet och molnen långt under sig, sedan när man trycks ut och de första sekundernas fritt fall… ahhh, pure bliss. Sen är det spännande och kallt, kul genom molnen och det sticker tusen nålar i ansiktet, munnen torkar ut men det är riktigt häftigt ändå. Helt plötsligt fälls fallskärmen ut och från att ha haft världens dån i öronen blev det knäpptyst (hm, kändes så i vilket fall) och så seglade vi ner. Här är TYVÄRR den mindre bra delen. Först trycker en sele in i halsen på mig rätt rejält innan jag lyckas flytta den en aning, sen är det selen som sitter innanför låren… jisses vad det gjorde ont, det trycket var inget att leka med. Men utsikten var givetvis fantastisk! Kändes rätt overkligt att segla så högt upp i luften. Ungefär halvvägs ner började jag må jätte illa, började undra om jag skulle kräkas där uppe i luften. Undrade också vart illamåendet kom ifrån! Nere på marken kändes det inte bättre och när utrustningen var av och jag satt inne i bilen började jag kallsvettas och illamåendet dunkade i mig. USH, då insåg jag vad som kanske var mitt problem: laxen jag åt till lunch. Det skulle ju inte vara första gången jag blivit matförgiftad av lax här. Så under hela resan tillbaka medan de andra var i extas satt jag längst bak och koncentrerade mig på att inte spy. Det var nästan outhärdligt de sista minuterarna och när bilföraren öppnade dörren åt mig kom det. Halvvägs. Jag var jätteotrevlig mot föraren men det kunde inte hjälpas, jag halvsprang in på toaletten och stängde in mig. Efter ca 20min lugnade det ner sig och jag har precis ätit lite så jag hoppas verkligen inte det är matförgiftning som ligger och kokar i magen.

Det blev mycket gnäll där va? Det är synd för det var verkligen en helt utomjordlig upplevelse. Bara tanken att hoppa utan genom ett plan… det är galenskap men jag förstår, utan tvekan, varför man gör det. Jag har inte stillat min adrenalinhunger dock, är jättepepp på att hoppa mer bungy men det går tyvärr inte. Finns inga pengar och de enda stället jag får möjlighet att hoppa på är i Auckland och det är bara 40m, jag vill ha ett låååååångt fritt fall! Eller kanske jag borde göra det ändå… det är billigare, bara $120… hmm, vi får se helt enkelt.

Nu ska jag i vilket fall åka in till Richmond och hyra film för första gången på länge, det blir en lugn kväll utifall illamåendet kommer tillbaka.

Plötsligt blev det helg och så här såg den ut. I fredags köpte jag ett par saker från Pak n’ Save och för första gången hade jag problem med mitt MasterCard, fick bara ”Decline”, slutade med att kortet drogs fyra gånger innan det accepterades. När jag loggar in på min Internetbank nu ser jag att trots att maskinen sagt Decline har den likförbannat dragit pengar från mitt konto! Så Pak n’ Save är skyldig mig 133kr, eller $26. Självklart har jag inte kvittot kvar så det ska bli intressant att se om jag får några pengar imorgon, det ser tyvärr inte så ut. Kul att förlora pengar bara så där. Jag är bra på det av någon anledning.

Igår var roligare dock, hade barnen fram tills halv tre då jag blev avbytt och kunde ta mig in till Stoke för att möta Lloyd och hans mamma Frances som är här på grund av begravningen. Jag fick säga hej då till Frances ordentligt, vi lär ju aldrig träffas igen vilket kändes väldigt sorgligt och trist förstås. Men för att muntra upp oss gick jag och Lloyd och såg Shutter Island, tyvärr ingen vidare film men efter filmen gick vi till Sachi! Sachi är en japansk restaurang som faktiskt ägs av en japan och både kocken och servitriserna är japaner (eller tja, de pratade japanska med varandra så jag antar det). Vi beställde en stor tallrik med blandat sashimi, sushi och lite annat; så löjligt gott förstås! Allting var rått haha, lite spännande. Massor av olika fiskar och grejer… jaa, det var en upplevelse.

Imorse var det tillbaka hos SPCA och kel med katter, kattungar och hundvalpar. Efter lunch var jag med barnen och tog dem till Isel Park där något band skulle uppträda skottisk musik som Justine tyckte jag skulle ta barnen till. Det var traditionell skottisk musik med säckpipor, kiltar och gud vet allt. Barnen var helt otroliga, i ca 50min satt de stilla på gräset med mig och var helt hypnotiserade av musiken, det kan man inte tro om barn! Men efter en timme började de leka och efter en stund hittade de en lekkamrat. Slutade med att vi satt där i ett par timmar innan vi åkte hem.
Har också upptäckt världens godaste glass. En italiensk glassbar har öppnat i Richmond Mall och jag och barnen var där i lördags och provade. Utan tvekan bästa glassen jag ätit, hur ska jag kunna undvika den sockerfällan?

Ska avsluta med att berätta något som har gått och gnagt i mig ett tag. Det var för några veckor sedan när Justine, Horst, Raul, Natalie och jag var på Rabbit Island och fiskade. De tog vanen men jag cyklade ner och lämnade cykeln vid deras van. När vi lämnade stranden tog Justine mig åt sidan och var lite arg för att jag lämnat cykeln olåst (jag visste inte att den hade ett lås..?). ”You were very lucky it wasn’t stolen, that’s a nice bike.” Vad irriterade mig? Jo att vanen har inget lås så vart de än åker med den och vad de än lämnar där i är i riskzonen, men det är inget problem. Ovanpå det så låser ALDRIG Justine eller Horst dörren till huset. Justine låser heller inte bilen jag kör. Så om jag lämnade cykeln där… det liksom känns inte så relevant att bli sur på mig för att inte låsa en cykel när de aldrig låser något. Rabbit Island är en strand dit pensionärer och familjer kommer. Självklart kunde cykeln ha blivit stulen (men inte hade jag en aning om att man kunde låsa den), men att bli upprörd över en cykel… ja, jag hoppas ni förstår vad jag menar. Nu har jag fått det ur mig i alla fall. Tack för det!

Onsdag, 10 Februari
Denna långa och händelserika semester började ganska trist. Finns inte mycket att säga om min onsdag! Den 9 timmar långa resan till Christchurch (med två timmars stopp i hålan som gud glömde: Bleinham) var bara en pina. Vädret utanför var dimmigt, regning och grått vilket givetvis inte gjorde något. Bedrev tiden med att halvsova och läsa.
Men jag kom slutligen fram till Christchurch halv sju och fick ta en taxi hem till Frances (påminner alla om att detta ar Lloyds mamma som jag bodde hos när jag var på semester i Christchurch i september) där hon lämnat nyckel och taxipengar i brevlådan. Frances kom hem från sin golf vid halv tio, det var en mysig "re-union". Kändes som igår jag träffade henne sist. Underbara kvinna. 

Torsdag, 11 Februari
Buss på morgonen vidare ner mot Queenstown! Med några fler stopp och hälften av resan var åtminstone lite spännande allteftersom landskapet ändrades. Vi stannade i Geraldine, Lake Tekapo, Omarama, Wanaka och jag hoppade av i Cromwell. Helen och John (mina värdar, Justines föräldrar) bor i Gibbston som ligger mittemellan Cromwell och Queenstown så de hämtade mig där.
Det var efter Geraldine som landskapet blev lite intressant, vi åkte igenom Lindis Pass vilket var jättehäftigt (googla) och första bra stoppet var Lake Tekapo där jag hade lunch. Sjön var så blå att det stack i ögonen.



Glaciärerna på bergen utger ett slags ”mjöl” som reflekterar solen på ett speciellt sett, därför är sjön så blå! Rätt kallt dock, gissningsvis mellan 15-20 grader, då kanske jag är generös. Fint var det i vilket fall.

Sen vidare, åker förbi Lake Pukaki som är lika blå, på andra sidan kan vi se Mount Cook som är Nya Zeelands högsta topp! Kort stopp i Omarama och sedan vidare till Wanaka som är känt för sina vintersporter (snowboarding, skidor osv).
Framme i Queenstown- området vid halv 6 och vädret var underbart. Jag satt gapandes hela vägen till Gibbston, jag var väldigt imponerad. Nar vi åkte upp till huset var det många "Åhhh…!" från mig; deras hus är väldigt idylliskt (bilderna är inge bra). När de köpte landet i början på 90-talet var det bara ett stall, de byggde ut huset precis som de själva ville ha det. Vilket resultat! Så fort jag kom in fick jag "order" av Helen att byta om till badkläder direkt och hoppa i poolen.



Fredag, 12 Februari

 
Jag gick på promenad på morgonen, så här vacker var det vid Kawarau River!

Dagen för min svindyra Sagan om Ringen- tur! Blev upphämtad vid 11 i Arrowtown (liten idyllisk stad mellan Gibbston och Queenstown). Guiden heter Bob och han var ett galet stort fan av Sagan om Ringen sedan typ 20 år tillbaka. Han vet ALLT om böckerna och mytologin. Det var bordering on crazy… men kul ändå. Gruppen bestod bara av mig, en tysk tjej och ett polskt par varav flickvännen var väll sisådär intresserad medan pojkvännen var också fanatisk. Han berättade om sin svärdkollektion innehållande 20 svärd osv. Den tyska tjejen var väll snäppet över mig kanske… I vilket fall besökte vi några Sagan om Ringen- platser. Jag var väll lite besviken över antalet, enligt hemsidan skulle det vara 20 platser men det blev inte riktigt så många precis.
Först var vi i Arrowtown vid floden. Scenen i filmen är från första delen, prologen när Isildur blir överfallen och dödad.



Vidare till ”mina hemtrakter” i Gibbston vid Kawarau River (eller Anduin i SoR) där vi tittade ner på floden. Vi stod där Argonath är i (första) filmen och ser ner på när brödraskapet kommer.



Sen var det lunchdags i Frankton (förort till Queenstown). Som glutenintolerant fick jag en helt egen jättetallrik med glutenfritt bröd, sallad, chutneys, ostar och grönsaker… mums! Samtidigt som vi smaskade på det tittade vi på Sagan om Ringen manus och annan rekvisita.



Efter lunch åkte vi till 12 Mile Delta Camp som är Ithilien i den andra filmen.
   (vi är Frodo och Sam som tittar på Haradrim och deras mumakils som kommer marscherandes innan Faramir och hans gäng har ihäl dem)

Vi vandrade upp i skogen och såg lite mer av Ithilien samt ett skojigt träd vi poserade med.

  

Vårt sista stopp var nere vid sjön i 12 Mile Delta där vi lekte med svärd och rekvisita. Allting var givetvis kopior förutom manteln som tillhörde en av brödraskapet i filmen! Ingen vet dock vem, men kul i alla fall. Manteln tillverkades på Gotland med ull från gotländska får faktiskt.
Bob säger ”So who wants to be a dwarf?” Jag svarar “I can be a dwarf” utan att veta vad som väntar. Han instruerar mig och jag skrattar så tårarna rinner. Det finns ett par bilder där jag lyckats hålla masken i några sekunder men mellan bildtagning kissar jag nästan på mig. När jag sen fick bilderna fick jag gå åt sidan för att inte de andra skulle börja asgarva när deras kort togs! Jag kände mig SÅ löjlig och nördig men det var kul i alla fall.

 

Jag kom tillbaka hem till Helen och John vid 6- tiden och åt en jättegod middag med dem. Jag fick färsk regnbåge som John fiskat på morgonen! MUMS

Lördag, 13 Februari
Dagen D! Det regnade och var mulet när jag vaknade och vi trodde att jag skulle behöva skjuta upp mitt bungyjump till eftermiddagen. Men under den kvarten jag var i duschen klarnade himlen upp och solen kom fram. Klockan halv tio gick vi ner till AJ Hackett bungy och bron över Kawarau River.

 (från ovan),

Checkade in, vägde mig, betalade och gick ut på bron för att invänta min tur. Det var ca 5 st som hoppade innan mig och sen var det jag! Var förvånansvärt onervös faktiskt, men jag tror det berodde på att jag intalade mig själv att allting var OK väldigt mycket. Kände mig mycket lugn och plötsligt stod jag där på plattformen och hörde ”1, 2, 3, GO!” och då dök ja. Från att jag dök tills jag blev nermonterad i båten var kanske 1-2 minuter? Max. Men den bästa minuten i mitt liv. Känslan är obeskrivlig. Jag var euforisk resten av dagen. Hade det inte varit så sablans dyrt hade jag direkt åkt ut till Ben Nevis och hoppas bungy där, 134m! Från bron är det 43m.

Efter lunch blev jag avsläppt i Queenstown för lite sightseeing där. Gick runt på stan som var överbefolkad med turister. Det blev lite shopping och så åkte jag upp i gondolan för att få riktiga Queenstown-utsikter.

, ,  (Deer Park Heights, är Rohan i Två Tornen men surgubben som äger det har stängt det för allmänheten!).

Det var en incident med glömd kamera när jag åkte ner för gondolan men lyckligtvis hittade jag den när jag snabbt tog mig upp igen.
Framåt kvällen blev jag upphämtad och väl tillbaka i Gibbston var det rätt ner i poolen som gällde.

Söndag, 14 Februari

 Queenstown Harbour på morgonen.

På lördag kväll bestämde jag mig för att jag skulle göra något som heter Canyoning så det gjorde jag söndag morgon. Det var ute i 12 Mile Delta som jag spenderade 2 timmar klättrandes hit, hoppandes dit och simmandes i 5 grader kallt vatten. Bilder finns på min Facebook, här har ni en video.



Eftersom Helen och John fick åka till Dunedin söndag morgon för att träffa en släkting/vän som förmodligen inte skulle överleva sin höftoperation (kvinnan är 101 år gammal) så var jag lämnad själv resten av söndagen. Lyckligtvis var Helen och John så pass generösa att de gav mig nycklarna till deras gamla bil så jag fick köra runt som jag ville! På kvällen körde jag till Arrowtown för att fotografera lite men detta inlägg har redan att överflöd av bilder så det blir inga därifrån.

Måndag, 15 Februari
Min sista dag körde jag ut till Glenorchy som ligger ungefär 1,5 timme bort. För mig är Glenorchy Isengard. Det var otroligt vackert (förstås).

 (Lakes Hayes på morgonen, stannade där på väg till Glenorchy),
(utsikt på väg…)

  

Älskar den sista bilden, Paradise! Jag åkte inte hela vägen för det är grus och väldigt långt. Men en bit ut åkte jag för att se Isengard.

Tisdag, 16 Februari
Tidigt på morgonen var det buss tillbaka till Christchurch. Var framme vid 6 och Lloyd hämtade upp mig (han var där på jobb-kurs) eftersom Frances akut hade fått åka till Nelson eftersom hennes bror plötsligt dött. Lloyd var inte så glad han heller men han var tvungen att stanna en dag till för sin kurs. Vi gjorde det bästa av situationen och gick och käkade indisk mat och hade en trevlig kväll innan det var sängdags.

Onsdag, 17 Februari
Upp 6 på morgonen, min buss gick kvart över sju och det var en lång supertråkig resa tillbaka till Nelson. Justine hämtade mig 4 (1,5 timme efter bussen kommit fram) och eftersom hon behövde springa ärenden var jag tillbaka i mitt rum för uppackning klockan halv 6!

Phew det tog lång tid att göra det här inlägget (över tre timmar).

Igår var det, efter fem månaders uppskjutning, äntligen dags att se Nelson Lakes National Park (och inte var det tack vare mitt initiativ heller).

Lloyd hämtade mig halv elva och vi kom fram straxt innan tolv. Såg oss omkring på stranden till sjön och gick sedan på en timmes bushwalk. Sen åt vi lunch på stranden, tittade på turisterna som badade i det svinkalla vattnet och slutligen åkte vi upp till Mount Robert och njöt av utsikten.

  

 Mount Robert.
 Panorama över Lake Rotoiti, taget från Mount Robert.

Kom hem straxt efter fem, så över lag en väldigt trevlig och lyckad utflykt. :-) Nu ska jag bara ta mig igenom den här veckan och sedan är det inte långt kvar tills Queenstown.