livingkiwi

Så jag bestämde mig för att skriva medan minnet fortfarande är färskt! Idag var Skydive-dagen som jag sett fram emot hemskt mycket. Det börjar med att min upphämtarbil är sen och efter 15 min ringer jag centret men får bara höra att den är på väg. Några minuter senare står den på uppfarten och jag är på väg.

I bilen sitter två tjejer från Leeds och en från Danmark (som hoppade för andra gången). Ut till Motueka (ca 20 min bilfärd) åker vi och så är vi framme. Tillsammans med några andra som ska hoppa får vi se en Skydive- DVD följt av världens peptalk.

Jag och Leeds-tjejerna var i plan nr 2 (eftersom vi inte skulle ha några kamerakillar) så vi fick vänta ett tag, men det var väll rätt okej. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att hoppa i dräkten, selen och snabb genomgång med sin hoppare. Huvudet bak, korsade armar mot bröstet, höft fram, ben bak, när vi hoppar av sätt fötterna mot planets yttervägg… klumpduns nr 1 Hanna Bjärnlid tyckte att det var alldeles för mycket saker hon kunde göra helt fel på. Men när det var dags att gå in i planet så det var bara att intala sig själv att det går nog bra. Det var löjligt trångt och litet men stämningsfullt, upp i luften 3,9km… ovanför molnen började jag bli rätt nervös. Jag var sist ut också! Men här kommer den bästa delen av hela upplevelsen, sittande på kanten med fötterna utanför planet och molnen långt under sig, sedan när man trycks ut och de första sekundernas fritt fall… ahhh, pure bliss. Sen är det spännande och kallt, kul genom molnen och det sticker tusen nålar i ansiktet, munnen torkar ut men det är riktigt häftigt ändå. Helt plötsligt fälls fallskärmen ut och från att ha haft världens dån i öronen blev det knäpptyst (hm, kändes så i vilket fall) och så seglade vi ner. Här är TYVÄRR den mindre bra delen. Först trycker en sele in i halsen på mig rätt rejält innan jag lyckas flytta den en aning, sen är det selen som sitter innanför låren… jisses vad det gjorde ont, det trycket var inget att leka med. Men utsikten var givetvis fantastisk! Kändes rätt overkligt att segla så högt upp i luften. Ungefär halvvägs ner började jag må jätte illa, började undra om jag skulle kräkas där uppe i luften. Undrade också vart illamåendet kom ifrån! Nere på marken kändes det inte bättre och när utrustningen var av och jag satt inne i bilen började jag kallsvettas och illamåendet dunkade i mig. USH, då insåg jag vad som kanske var mitt problem: laxen jag åt till lunch. Det skulle ju inte vara första gången jag blivit matförgiftad av lax här. Så under hela resan tillbaka medan de andra var i extas satt jag längst bak och koncentrerade mig på att inte spy. Det var nästan outhärdligt de sista minuterarna och när bilföraren öppnade dörren åt mig kom det. Halvvägs. Jag var jätteotrevlig mot föraren men det kunde inte hjälpas, jag halvsprang in på toaletten och stängde in mig. Efter ca 20min lugnade det ner sig och jag har precis ätit lite så jag hoppas verkligen inte det är matförgiftning som ligger och kokar i magen.

Det blev mycket gnäll där va? Det är synd för det var verkligen en helt utomjordlig upplevelse. Bara tanken att hoppa utan genom ett plan… det är galenskap men jag förstår, utan tvekan, varför man gör det. Jag har inte stillat min adrenalinhunger dock, är jättepepp på att hoppa mer bungy men det går tyvärr inte. Finns inga pengar och de enda stället jag får möjlighet att hoppa på är i Auckland och det är bara 40m, jag vill ha ett låååååångt fritt fall! Eller kanske jag borde göra det ändå… det är billigare, bara $120… hmm, vi får se helt enkelt.

Nu ska jag i vilket fall åka in till Richmond och hyra film för första gången på länge, det blir en lugn kväll utifall illamåendet kommer tillbaka.