livingkiwi

Jaha så idag har varit en förvånansvärt händelserik dag. Jag vaknade tio i sex och loggade genast in på Skype och fick prata med Sabina i en och en halv timme... YES! <3
Sen övergick jag till att prata med pappa och en kortis med Hilding. Halv nio skulle jag ge mig iväg mot SPCA men jag hade inte gjort mig i ordning. Så under loppet av tio minuter apstressade jag mig igenom tandborstning, sminkning, få-ordning-på-håret och väskpackning innan jag kunde sätta mig i bilen och köra ut till SPCA. Jag tror jag kom dit på rekordtid idag; 15min.

På SPCA var vi inte många, bara jag, Jane, en tant som kommer en gång i månaden och en NY tjej som är här i tre månader men som pluggar i Wellington. Så jag var på SPCA ganska länge idag, mycket av tiden spenderades med att kela med alla kattungar som är inne nu. En kull på fem stycken är så obeskrivligt bedårande, långhåriga små bollar. Suck... underbart.

Vid lunch kom jag tillbaka hit och eftersom solen strålade och det var väldigt varmt och skönt la jag mig ute för att sola samtidigt som jag läste min nya bok The End of Mr Y.
Framåt tre kände jag att jag behövde röra på mig lite så jag tog cykeln, debatterade kort om jag skulle ta med mig kameran och det gjorde jag till slut, och så styrde jag mig mot Rabbit Island. När jag kom fram till bron såg jag ett par fåglar nere på banken (som var torr eftersom det var lågvatten) så jag gick ner och började fotografera. Fåglarna var lite skygga och eftersom "mitt" objektiv inte räcker så långt tröttnade jag ganska snabbt. Så jag började gå mot stenarna under bron för att se om där fanns något att fota.
Vad ser jag under bron? En väldigt mjuk sten, är det en sten? Det är lite mörkt; jag ser i syne... jag går närmre och så lyfter stenen på huvudet. Jag tappar hakan och inser att jag stött på en liten sälkut!

Fram med kameran och TRYCK TRYCK TRYCK. Hon verkade inte alls rädd utan låg där och såg bara väldigt sorgsen ut. Knäpp som jag är började jag ju givetvis oroa mig, en ensam sälkut liggande uppe på en sten. Skulle hon kunna komma ner till vattnet själv när högvattnet gick in? Är hon tillräckligt gammal för att klara sig själv, om inte, vart är mamma säl? Och så vidare, och så vidare. Men jag försökte släppa sådana tankar för jag visste att det skulle göra mig ännu knäppare i slutändan. Så jag pratade lite lugnt med henne samtidigt som jag tog en massa bilder. Tyvärr blev inte bilderna så jättebra eftersom det var mörkt under bron medan det var ljust ute, så det blev lite överexponering/underexponering i samma bild men här är de bästa bilderna.

  
  

Jag stannade väll med henne i kanske 10 minuter men sedan kände jag att det var dags att lämna henne ifred. Ville ju inte skrämma stackaren alldeles för mycket. Räckte med att jag fick behärska varje cell i kroppen från att inte sträcka fram handen och klappa.
Det var i vilket fall en väldigt häftigt upplevelse, och oväntad! Jag tackade mig själv och Gud för att jag tog med mig kameran. Det här lärde mig också att jag ALLTID ska ha med en kamera.

Onsdag, 25 November, kl 19:00



Om jag inte skriver i bloggen betyder det att jag inte har så värst mycket att berätta. Ville bara börja med att fastställa det.

Idag behövde jag bara lämna barnen på skolan i morse och städa i lite mer än en timme, resten av dagen var jag fri. Så jag spenderade den på boxningen under morgon/förmiddag och efter lunch och städning strax innan två åkte jag ner till Rabbit Island. Jag tog med mig min bok, kameran och en filt, planen var att ligga på stranden och läsa. Den planen fullföljdes inte riktigt. För det första är det världens blåsväder ute, det har varit det (till och från under dagarna) i ett par veckor nu. Så när jag låg på stranden yrde sanden runt mig. Jag flyttade upp mig på gräset ungefär där jag parkerat bilen men då blev jag attackerad av alla flygfän.

Nähä tänkte jag och la in allt i bilen och gick ner till vattnet istället. Det var gudomligt skönt att stå där och (haha gud vilken klyscha jag skriver nu!) känna vågorna. Jag hade skjorta och kjol på mig och ganska snabbt blev kjolen lite smått blöt eftersom jag flyttade mig ut mer och mer och vågorna tja… på grund av vinden var de rätt stora lite då och då.

Vattnet var så varmt att jag till slut inte kunde låta bli frestelsen att bada. Så jag sprang upp till bilen och kikade i bakluckan där det ligger en påse med kläder som Justine bett mig slänga i en klädcontainer, men jag har lyckligtvis inte gjort det än så jag grävde fram en svart blus jag kunde få på mig. Min skjorta knöt jag fast på en stor gren som låg på stranden och så klev jag ut i vattnet. Planen var att inte ha på mig kjolen men mina trosor var rosa så jag tänkte att de kommer ju bli genomskinliga! Så med kjol och blus gick jag sakta men säkert ut i vattnet. Det var rätt kallt när vågorna började komma upp mot rumpan och sedan upp på magen. Men ganska snart var jag heldoppad. Så jag la mig på rygg och skvalpade runt där ett bra tag.

Annikas ”Det här skulle nog inte mamma tycka om” ekade i huvudet så jag tittade mot min röda fastknytna skjorta var och varannan minut så att jag höll koll på att jag inte gled utåt. Men det var ingen risk egentligen, vågorna blåste in mig mot stranden istället… jaja, det var obetalbar terapi i vilket fall. Ibland kom kalla vågor men oftast så var det bara väldigt varmt och skönt att flyta där. Vet inte hur länge jag låg där ute, men jag fick känna mig besegrad efter ett antal dl vatten tagit sig in genom näsan och saltsmaken på läpparna inte riktigt var så smakligt längre.

Jag hade aldrig badat med kjolen om jag visste vilket drama det skulle bli att få av sig kläderna. Lyckligtvis låg omklädningsutrymme/toalett hyfsat nära så drypande blöt började jag gå dig. Väl där, mellan tre väggar började jag äventyret att få av sig blöta kläder. Blusen rev jag sönder (hehe), men min älskade kjol ville jag inte göra detsamma med förstås. Efter mycket strul hit och dit fick jag av mig kläderna, tvättade av sanden på fötterna i ett handfat och iklädd blöta underkläder och min röda skjorta gick jag till bilen och körde hem. Var hemma vid 4 tiden och jag hoppade in i duschen för att tvätta av all sand!

Så det var dagens äventyr det. Förresten var det igår exakt ett år sedan jag tog körkort. Det ni!

Helena: Åh va jag blev sugen på en Croissant
Magnus: HA HA HA ha, sa du kroassång! Det heter det ju INTE.
Helena: men vad heter det då?
Magnus: Ja, inte kroassång i alla fall.
Helena: Jo på franska croa-ssåååå.
Magnus: men det sa du inte.
Helena: men vafan säger du då???
Magnus: bögmacka.

Vid lunch idag hämtade jag min nya datorkabel eftersom min "tog slut" i onsdags kväll. Den nya kabeln kostade $146, där rök lite mer än en tredjedel av mina besparingar som skulle gå till min semester i januari. Hej då semestern!

Så på eftermiddagen i onsdags åkte jag ner till Rabbit Island för att fotografera ordentligt för första gången på länge. Det blev ganska mycket bilder. Som vanligt leverar Rabbit Island. Det var varmt, väldigt blåsigt och superhärligt. Jag hade kortbyxor (ok, avklippta jeans) och gick glatt i vattnet. Vågorna gjorde mina byxor blöta med det gjorde inget för det var varmt. Om en månad eller mindre är det nog badbart. Skulle gissa att det låg runt 19 grader nu så om man inte är en badkruka kan man redan hoppa i.

Först hoppade jag runt ett jätteeucalyptusträd (tänker inte googla rätt stavning, ni fattar).

 

Sedan gick jag, som sagt, ner till stranden.

  


Nej kroppsmätningen gick inge vidare, det är väll det som har triggat depressionen idag. Fyra månaders träning, två månaders slit med diet och träning och vad får man för det. Suck. Om man säger så här, ska det fortsätta i den här takten kommer det ta mig ytterligare 14 månader innan jag når målet. Ser ljust ut eller hur?

Människor får gärna komma in på Skype, jag kommer in min lördag kväll, söndag morgon, söndag kväll och måndag morgon.

 Ett litet inlägg om SPCA, jag har samlat på mig lite mobilkamerabilder ett tag nu och här kommer allihop.

Den här bilden är lite halvgammal, kan inte ens gissa när jag tog den. Någon månad sen kanske? Det var en väldigt rolig katt i alla fall, han stirrade väldigt mycket. Det mest intressanta med honom var väll att det tog en himla tid att bestämma kön! Carmen misstänkte, till en början, att det var en hermafrodit men efter lite om och men visade det sig att det var en han. Anledning att jag tog en bild är att jag tycker katten ser väldigt mycket ut som en något långhårig Findus, eller vad tycker ni? Ansiktet kändes som Findus i alla fall…



Här är andherrarna. De går ALLTID i grupp och lämnar aldrig varandra. Jag och Andrew har bevittnat en del interna bråk men de verkar alltid reda ut det ganska snabbt och återgår till att kvacka runt tillsammans.



Den här bilden är nyare. Det är två andmammor som har slagit sig ihop och delar på hela sin andungekull. Det är sammanlagt ungefär 9 andungar, alla syns inte på bild. Det är väldigt kul när hela familjen kommer springande varje gång jag är och matar hönsen. Andungarna trampar nästan ihjäl varandra när de hugger efter brödet!



I torsdags hängde den här andfågeln (kan någon identifiera rasen?) runt området. Vanligtvis rör sig de här fåglarna två och två, hane och hona alltså. Jag vet inte om den här bruna är hane eller hona, men den andra ”delen” i duon är i vilket fall svart. Men den här fågeln verkar ha tappat bort sin andra hälft och sina naturliga instinkter också. Den satt där på stängslet när jag och Andrew var på väg upp mot hönsen och vi klappade den glatt. Efter några minuter vande den sig och tog emot ”kel” utan att riktigt bry sig. Det var roligt att få bli så närgången. Fjädrarna var jättemjuka och inte alls särskilt ”oljiga” som jag hade föreställt mig. Fötterna hade en reptilskinns-känsla. I alla fall, i bakgrunden står Valentino, alpackan. Honom kan ingen däremot hantera trots att han borde vara van vid människor vid det här laget. Han tittar bara skeptiskt på en om man närmar sig, en gång spottade han på Andrew, hahaha.



Två nykomlingar i fårfamiljen. Vet ej vart de kommer ifrån men förtjusande är dem. Blir gärna klappade och älskar att ligga i solen tätt intill varandra och mumsa på gräs. Bääar och skuttar gör de ständigt.

 

Sist här en serie bilder som visar utsikten från SPCA. Själva SPCA området sträcker ut sig över en kulle, jag står längst upp i en hage här, kullen fortsätter upp en bra bit till dock. Bild tre visar SPCA byggnaden, ser väldigt litet ut men det är relativt stort.

  

Fredag, 13 November, kl 10:10

Jag har varit dålig på att uppdatera den här veckan, jag bara skjuter upp det hela tiden! Det är ganska jobbigt att skriva ibland nämligen.

I tisdags var stora flyttdagen så Justine och Horst stannade hemma. Raoul och Natalie kom hit och hjälpte till. Vi började väll vid 9 på morgonen och var klara framåt 4. Alla mattor var väll egentligen det stora projektet; Justine svor över dem ett antal gånger (”Some people collects innocent things like hats and shoes, but not Horst! No, he has to collect enormous carpets from Jordan!”).
Men över lag var flytten väldigt lyckad. Jag är obeskrivligt nöjd med mitt nya rum och med omplaceringen av mattorna; det är inte längre ett helvete att försöka dammsuga överallt.
Jag ska i helgen filma runt i huset och lägga upp på YouTube som jag gjorde när jag precis kommit hit. Det ser rätt annorlunda ut nu! Idag kommer gardinerna så jag ska hänga dem i eftermiddag eller ikväll också.
Det bästa med flytten var när jag hittade $80 som låg bordglömt på mitt före detta sparningsställe. Men lyckan var kort när allting försvann i Onsdags, suck. Jag var tvungen att köpa mer galgar (för det är ju inte Justine och Horst som ska köpa åt mig), så där rök $20, sen tog mitt proteinpulver slut (IGEN!) så där rök ytterligare $40. Var också tvungen att köpa en adapter, jag har fått leva med två adapters som suttit på varandra tills nu och datorn började strejka mot dem för ett par veckor sedan; de släppte inte igenom tillräckligt med energi för att hålla datorn igång. Så den nya adaptern kostade $15.
Jag som så glatt räknade mina sparpengar i tisdagskväll och tänkte att nu behöver jag inte bekymra mig över mina pengar ett tag, bilresan till St Arnaud kommer inte att vara ansträngande på ekonomin… så fel jag hade! Ush, pengarna bara försvinner. Suck. Förmodligen ingen resa till St Arnaud i helgen heller alltså.

I alla fall, jag lever vidare. Jag läste första boken i serien om Sookie Stackhouse (True Blood på TV) och den var väldigt underhållande. Jag vill gärna se serien men tänker läsa klart alla böckerna först. Medan jag väntar på nr 2 läser jag sista boken i Otori- trilogin och sedan är the The Return of the King som gäller. Mycket att läsa alltså! Det är bra, det älskar vi. 

Söndag, 8 November, kl 17:12

Jag börjar gå in i väggen, inte av stress på jobbet utan av deprimerande tankar. De senaste två månaderna har jag sakta men säkert trampat neråt och den mörka hålan med namnet Depression närmar sig medans ytan försvinner utom sikte. Eller kanske kan inte inte kalla hålan Depression, mer ett känslomässigt ide som är lockande att krypa ner i och stanna under de kommande sex månaderna.
Det är så fruktansvärt nedbrytande att vara ensam. Jag är ofta en ensamvarg, men även vargar behöver sin flock då och då, min befinner sig så långt bort den kan komma! Vilket är rätt smärtsamt att tänka på så vi kan försöka glömma det nu.

För att tala klarspråk: jag är trött och arg på att jag inte har ett socialt liv på Nya Zeeland. Jag uppfyllde min högsta önskan och kom hit men just nu tänker bara min hjärna inte på det utan mer "Fy vad du är värdelös som spenderar all din ledig tid på att boxas och läsa istället för att träffa människor". Men man kommer till en punkt då man knappt orkar försöka längre och det är då de känslomässiga idet lockar. Jag tror jag redan har halva foten inne för jag tänker inte ens hälften så mycket som jag gjorde för ett par veckor sedan. Hjärnan börjar liksom stänga av känslohalvan bit för bit och jag går bara runt som en tankelös zombie och lever genom fysisk aktivetet och böcker.
Den känsla jag ännu inte lyckats släppa är skammen; det är ju pinsamt att vara ensam. Jag skäms inför Justine, vad kan hon tro om mig? Jag ger ju intrycket av att vara totalt socialt handikappad. Suck.

Idag försökte jag trösta mig själv genom att spendera pengar jag inte har och fylla det sociala tomrummed med shopping. Jag inhandlade lite kläder och köpte sushi till lunch. Needless to say, it didn't help me at all. 

Nej, träffen men den svenska tjejen gick inte så bra. Hon var en 29-årig stockholmare som var totalt ointresserad av att träffa mig igen.

Onsdag, 4 November, kl 06:54

Jag har en del saker jag måste förklara, lite segt av mig att skjuta upp det. Kan inte gå in på detaljer här för det skulle ta en halv evighet att förklara.

Läget är som följande. Jag har berättat att jag och Justine håller på och ”gör om huset”. Horst har inte varit med på noterna helt och hållet men har inte visat något jätteöppet motstånd i alla fall. I fredags förra veckan skulle Raoul och Nathalie från Tyskland komma och bo hos oss. De är anställda på restaurangen som servitörer och ska jobba fram tills slutet av april. Jag visste ingenting om dem. Men i torsdags kväll, precis innan jag skulle åka iväg till boxningen så jag var smått stressad, kom Horst fram till mig och frågade om jag behövde bilen under lördagen. Eftersom jag hade planerat att ta en dagsresa ner till St Arnaud så svarade jag att ”Ja, jag hade tänkt använda den. Varför undrar du?”. Han svarar att Raoul och Nathalie kommer och att de behöver låna bilen hela lördagen för att uträtta alla nödvändiga ärenden (som att fixa lägenhet, saker osv osv). ”Ok, behöver de den hela dagen eller? För då är jag ju helt fast i huset hela dagen. De har inte möjlighet att låna vanen alltså?” Svar: ”Vi ska ha vanen och de behöver bilen hela dagen”. ”Ok, det löser vi. Jag måste sticka nu”. Så jag åker iväg och när jag kommer tillbaka så säger jag bara att ”Visst kan de ta bilen. Tror du jag kan ha den på morgonen dock? Så jag kan åka till boxningen, jag är tillbaka här kl 10”. Jag får klartecken från honom och jag tror att allt är löst.
Denna konversation, med husprojektet och andra okända händelser triggade Horst rejält av någon anledning. Jag orkar inte förklara om allting som hände igen, men så här skrev jag och förklarade i mitt mail till Franzi (tidigare Au Pairen).

Friday morning. Fergus and Kate were eating breakfast, Justine was brushing Kate’s hair and I was just ready to go and drop Fergus and Kate of to school and kindy when Horst suddenly decided to attack me. For about 10 minutes he went on (without letting me say anything back) about how pissed he was at me, he likes to repeat things as well. Examples of (aprox) what he said: “There are too many discussions in this house, when I come home from work I don’t want any discussions. This is MY house.”  “You act like you are on the same level as us, you are not, you are not family, you working for us. This is MY house.” “The car is not yours and you have no right to use it. If we want to lend it to a friend there is no argument. You can have it when we don’t need it. The car is not yours” “I’m doing all these things for you, cooking you vegetarian food whatever and you are not doing anything back for us, it pisses me off”
It was clear also that the whole thing about changing the house around really pissed him off but he threw all this shit on me, blaming me for it like it was my idea and I was walking around changing their house without any consent. I was really taken aback when he mentioned this whole change-the-house thing and said “I don’t want any more discussions or I will throw both of you out” He referred to me and Justine.
Basically, he accused me of a lot of things that was both unfair and not correct. Worst of all was that he did this in front of the kids. He didn’t scream but said that if the kids had not been there he would scream his head off because he was so pissed.
So after these 10 minutes of attack on me I had to leave with Fergus and Kate. I tried to sort of pretend like nothing and since there has been a tension between us.

Som sagt har jag inte fått tillfälle att prata om händelsen än med dem. Nathalie och Raoul flyttade ut igår (tisdag) så jag tänkte ta det igår kväll men de var upptagna med annat. Jag vill bara ha pratet överstökat men jag måste också ta det vid rätt tillfälle

De goda nyheterna? Raoul och Nathalie är unga, Raoul är 25 och Nathalie är 23. I lördags erbjöd jag mig att visa dem runt i området, köra dem runt alltså istället för att de skulle ta bilen och försöka hitta allting själva med karta och vänstertrafik. Det var Justines idé! De nappade jätteglatt och vi hade en trevlig dag tillsammans. Bland annat fick jag lära mig att de båda är också väldigt intresserade av Sagan om Ringen och det var därför de accepterade erbjudandet från Horst att komma hit. Horst har jobbat med dem förut när de var precis nya i branschen.
Så vi utbytte erfarenheter och jag har sedan i lördags fungerat som deras guide och hjälpt dem med allt möjligt. Har även informerat om allt de kan besöka och hur de ska ta sig dit osv osv. Jag hoppas på att vi kanske kan göra en del saker tillsammans, typ utflykter och sådant för att spara bensinpengar! I alla fall, förhoppningsvis har de haft lika trevligt med mig så att jag kan hålla kontakt med Nathalie åtminstone. De blev båda nämligen intresserade av min boxning och jag tog med mig Nathalie dit igår kväll, om hon talade sanning tyckte hon det var superkul och vi åker in tillsammans igen på lördag. Jippi!

Det andra roliga är att jag har kommit i kontakt med en svensk. Lulu som jag känner från boxningen berättade att en av hennes kollegor är flatmate med en svensk tjej! Skitkul så Lulu pratade med sin kollega i måndags och måndag kväll fick jag ett sms från Madeleine. Vi ska träffas på lördag och hon verkade lika uppspelt som jag! Fick också veta av Lulu igår att Madeleine är kompis med den tjej som jobbar på The Swedish Bakery i Nelson. Jag visste att en yngre svensk tjej jobbat där ett tag nu men jag har inte vågat gå in. Kändes så larvigt, men nu verkar allting lösa sig trots allt. Förhoppningsvis är dessa två svenskar ett par roliga tjejer som jag kan stifta bekantskap (eller mer) med. Håll tummarna för mig!

Vid sidan av så här kan jag säga att jag ska hämta ut Twilight på biblioteket idag. Jag hade lagt en reservation för ett tag sedan och nu är den min. Skulle vara överdrivet om jag sa att jag ser fram emot att läsa den för det gör jag inte, men det ska bli intressant. Efter all hype (jag skiter fullständigt i världens fjortisar och tweens) från Jessica och Hanna. Så jag byter kvalitéslitteratur som The Two Towers (som jag läste klart i måndags) och min nuvarande bok Brilliance of the Moon mot Twilight… suck, vart är jag på väg?

3 November, Tisdag, Kl 20:35

Jag har censurerat tidigare inlägg, trots att du inte ens kan få upp min blogg på Google.
Imorgon (sen kväll er tid) kommer förklaring om vad som hände i fredags (för er som jag inte Skypat med) men också även en hel del goda nyheter.
Håll utkik!