livingkiwi

Söndag, 8 November, kl 17:12

Jag börjar gå in i väggen, inte av stress på jobbet utan av deprimerande tankar. De senaste två månaderna har jag sakta men säkert trampat neråt och den mörka hålan med namnet Depression närmar sig medans ytan försvinner utom sikte. Eller kanske kan inte inte kalla hålan Depression, mer ett känslomässigt ide som är lockande att krypa ner i och stanna under de kommande sex månaderna.
Det är så fruktansvärt nedbrytande att vara ensam. Jag är ofta en ensamvarg, men även vargar behöver sin flock då och då, min befinner sig så långt bort den kan komma! Vilket är rätt smärtsamt att tänka på så vi kan försöka glömma det nu.

För att tala klarspråk: jag är trött och arg på att jag inte har ett socialt liv på Nya Zeeland. Jag uppfyllde min högsta önskan och kom hit men just nu tänker bara min hjärna inte på det utan mer "Fy vad du är värdelös som spenderar all din ledig tid på att boxas och läsa istället för att träffa människor". Men man kommer till en punkt då man knappt orkar försöka längre och det är då de känslomässiga idet lockar. Jag tror jag redan har halva foten inne för jag tänker inte ens hälften så mycket som jag gjorde för ett par veckor sedan. Hjärnan börjar liksom stänga av känslohalvan bit för bit och jag går bara runt som en tankelös zombie och lever genom fysisk aktivetet och böcker.
Den känsla jag ännu inte lyckats släppa är skammen; det är ju pinsamt att vara ensam. Jag skäms inför Justine, vad kan hon tro om mig? Jag ger ju intrycket av att vara totalt socialt handikappad. Suck.

Idag försökte jag trösta mig själv genom att spendera pengar jag inte har och fylla det sociala tomrummed med shopping. Jag inhandlade lite kläder och köpte sushi till lunch. Needless to say, it didn't help me at all. 

Nej, träffen men den svenska tjejen gick inte så bra. Hon var en 29-årig stockholmare som var totalt ointresserad av att träffa mig igen.