livingkiwi

Jaha så idag har varit en förvånansvärt händelserik dag. Jag vaknade tio i sex och loggade genast in på Skype och fick prata med Sabina i en och en halv timme... YES! <3
Sen övergick jag till att prata med pappa och en kortis med Hilding. Halv nio skulle jag ge mig iväg mot SPCA men jag hade inte gjort mig i ordning. Så under loppet av tio minuter apstressade jag mig igenom tandborstning, sminkning, få-ordning-på-håret och väskpackning innan jag kunde sätta mig i bilen och köra ut till SPCA. Jag tror jag kom dit på rekordtid idag; 15min.

På SPCA var vi inte många, bara jag, Jane, en tant som kommer en gång i månaden och en NY tjej som är här i tre månader men som pluggar i Wellington. Så jag var på SPCA ganska länge idag, mycket av tiden spenderades med att kela med alla kattungar som är inne nu. En kull på fem stycken är så obeskrivligt bedårande, långhåriga små bollar. Suck... underbart.

Vid lunch kom jag tillbaka hit och eftersom solen strålade och det var väldigt varmt och skönt la jag mig ute för att sola samtidigt som jag läste min nya bok The End of Mr Y.
Framåt tre kände jag att jag behövde röra på mig lite så jag tog cykeln, debatterade kort om jag skulle ta med mig kameran och det gjorde jag till slut, och så styrde jag mig mot Rabbit Island. När jag kom fram till bron såg jag ett par fåglar nere på banken (som var torr eftersom det var lågvatten) så jag gick ner och började fotografera. Fåglarna var lite skygga och eftersom "mitt" objektiv inte räcker så långt tröttnade jag ganska snabbt. Så jag började gå mot stenarna under bron för att se om där fanns något att fota.
Vad ser jag under bron? En väldigt mjuk sten, är det en sten? Det är lite mörkt; jag ser i syne... jag går närmre och så lyfter stenen på huvudet. Jag tappar hakan och inser att jag stött på en liten sälkut!

Fram med kameran och TRYCK TRYCK TRYCK. Hon verkade inte alls rädd utan låg där och såg bara väldigt sorgsen ut. Knäpp som jag är började jag ju givetvis oroa mig, en ensam sälkut liggande uppe på en sten. Skulle hon kunna komma ner till vattnet själv när högvattnet gick in? Är hon tillräckligt gammal för att klara sig själv, om inte, vart är mamma säl? Och så vidare, och så vidare. Men jag försökte släppa sådana tankar för jag visste att det skulle göra mig ännu knäppare i slutändan. Så jag pratade lite lugnt med henne samtidigt som jag tog en massa bilder. Tyvärr blev inte bilderna så jättebra eftersom det var mörkt under bron medan det var ljust ute, så det blev lite överexponering/underexponering i samma bild men här är de bästa bilderna.

  
  

Jag stannade väll med henne i kanske 10 minuter men sedan kände jag att det var dags att lämna henne ifred. Ville ju inte skrämma stackaren alldeles för mycket. Räckte med att jag fick behärska varje cell i kroppen från att inte sträcka fram handen och klappa.
Det var i vilket fall en väldigt häftigt upplevelse, och oväntad! Jag tackade mig själv och Gud för att jag tog med mig kameran. Det här lärde mig också att jag ALLTID ska ha med en kamera.