livingkiwi

Vill barja med att saga att jag nu sitter pa biblioteket i Richmond. Internet har gatt sonder i huset och jag vet inte nar det kan fixas, formodligen inte forens Justine och Horst kommer tillbaka. Skrev in detta langa inlagg igarkvall pa min dator, har kommer det. :-)

VARNING! Av okand anledning oppnas bilderna inte i ett nytt fonster. Jag rekomenderar att du hogerklickar och valjer "Oppna bild i nytt fonster"

---

Jag vet knappt vart jag ska börja. Det har minst sagt varit en händelserik semester i Christchurch! Vi tar det väll dag för dag helt enkelt.

Dag 1, Lördag den 12 September
Världens regnigaste och gråaste dag i Nelson. Körde in med all min packning och mat till centrala Nelson där jag parkerade på en bostadsgata (Milton Street) eftersom det är gratis. Bilen skulle ju stå där för sig själv ett par dagar… Jag gick med packning på ryggen och i båda händer in till city och Halifax Street där bussen kom kl 9:30. ”Tack vare” allt regn och fukt immade fönstret igen så jag missade stora delar av den (till synes) vackra utsikten på väg till Bleinham.

Bussen stannade i vilket fall i Bleinham vid 11 och jag traskade in till ”city” (patetisk liten stad) för att hitta någonstans att äta lunch. MISSION IMPOSSIBLE! Försök hitta ett ställe som har ett glutenfritt/vegetariskt alternativ i en liten ful håla som Bleinham. Speciellt glutenfritt är omöjligt att hitta på lunchställen. Det är bara smörgåsar, pajer, rolls och pasta i olika former överallt. Suck. Jag finkammade i alla fall gatorna och hamnade till slut på ett ställe där jag kunde få omelett. Dyrt och smaklöst men jaja.

Halv två gick äntligen bussen. En skraltig liten sak med en lika skraltig liten gubbchaufför. Men jag överlevde den 5 timmar långa resan. Vi stannade ett par minuter för att titta på sälar som tog det lugnt på klipporna och ungefär halvvägs var vi i Kaikoura där vi stod i 25 min. Bensträckare och toalettpaus helt enkelt. Efter att ha åkt igenom Kaikoura har jag fått intrycket att det nog är ett drömställe för en fisk och skaldjurs- älskare som mig. Det kryllade av restauranger som serverade sådant.

  

Moving on; bussen landar i Christchurch straxt efter kl 6 och jag blir upphämtad av Frances på plats. Frances är en otroligt generös och trevlig människa, jag hade fruktansvärd tur som fick bo hos henne. Hon hade köpt lite mat som jag kunde göra vad jag ville med eftersom hon skulle iväg för att träffa ett par vänner och titta på rugby- matchen (Nya Zeeland – Sydafrika). Så med huset för mig själv tog jag det lugnt och tittade på TV, vilken lyx! Fick ett eget litet rum med en himmelskt skön jättesäng och ett eget badrum. I duschen kunde jag reglera både värme och tryck, wow. Jag gick och la mig tidigt, det tär på en att sitta stilla i en buss i 8 timmar haha.

 
Dag 2, Söndag den 13 September

Upp kl 7, åt frukost med Frances och blev avsläppt inne i city där jag blev upphämtad av Hasslefree Tours kl 9 för att åka ut till Edoras. WOHO! Sällskapet bestod av guiden (som tydligen är bästa kompis med Peter Jacksons ljudtekniker (Mike Hopkins?) så vi fick massor av LotR-inside info), tre brasilianare (två tjejer och en kille), en ”slacker” kille från Leeds samt sex Texas- bor. Amerikanarna var väldigt intressant varelser haha. Ingen förutom jag och Leeds- killen hade sett filmerna mer än en gång eller läst böckerna. Jag var den stora ”allvetaren” och fick ständigt ta emot kommentarer från amerikanarna haha. På en schysst nivå men jag kände mig ändå väldigt nördig… På vägen ut till Mount Potts och det öde ställe där de spelade in Edoras stannade vi (bland annat) här:

 

Här:

  

Första stoppet där vi kunde se Edoras!

 

Slutligen runt lunchtid var vi på plats!!! Vi hade fruktansvärt tur med vädret, det var knappt ett moln i sikte och solen värmde skönt. Det blåste inte ens kallt, även om det blåste en hel del… Men, jag tänker inte sitta här och ordbajsa adjektiv som inte ens i närheten kan beskriva hur vackert det var och hur uppspelt jag kände mig. Så jag låter dessa bilder tala för sig själva.

   
  
    (Hon står på samma plats som Eowyn/Miranda Otto men vinden blåser åt andra hållet! Jag håller i den RIKTIGA flaggan som blåser av stången och landar vid Gandalf, Aragon och Legolas när de först kommer till Edoras. Vi var dödens om vi släppte den, den har hängt med i alla år utan att någon tappat den, otroligt )
  
  

  

Det bilderna inte säger var det inside-info som vi gick av guiden. T ex att Viggo Mortensen är konstig på riktigt och att Elijah Wood och Ian McKellen var fantastiska att jobba med. För mer detaljer fråga mig på Skype. Det blir lite långt att skriva allt…

Två hästar som bor här ute i vildmarken och som tillhör markägaren var med i filmerna, de var ute och hälsade på oss utanför det skjul där vi åt lunch.

  

Sen var det tillbaka till civilisationen och vid 6- tiden hämtade Frances upp mig och vi åkte runt i Christchurch och Lyttleton. Hon visade mig runt helt enkelt och vi hade jättetrevligt.
Nu skippar vi onödiga detaljer för att hindra mina stackars fingrar att få kramp.

Dag 3, Måndag den 14 September

Återigen upp på morgonen och drop off i centrum. Jag skulle ta bussen ut till Shirley och The Palms för att där byta buss och komma ut till Adrenalin Forest i Spencerville. Problem uppstod. Problemet med gatorna här i Christchurch är att de är förbannat långa. Visste att den första bussen gick från Gloucester Street men den gatan är ett par kilometer lång och har ungefär sjutioelva busstop varav endast ett par tar buss 60. Jag fick stanna och titta på många stopp längs gatan innan jag hittade buss 60 tidtabell. Bussen tog mig till The Palms (en galleria) där jag hoppade av. För att bäst förklara det som hände härnäst har jag gjort en liten karta som visar kvarteret där allting hände. Jag hoppade av vid busstopp 1 på denna bild:

Där fanns en tidtabell för buss nr 480 som jag skulle ta. Perfekt tänkte jag och väntade glatt där i 40 min tills kl 9:30 då bussen skulle komma. Icke. Kl kvart i 10  ringer jag bussbolaget, arg som ett bi och efter en kvart, $15 i samtalsavgifter och många kopplingar till olika människor visar det sig att jag är på fel stopp. JAHA?! Så varför är det en busstidtabell här då?! Den skulle visst inte vara där enligt människan på telefon, men där var den lik förbannat.

Nästa buss skulle gå från busstop 2 kl 12:30 så jag går dit. Men där fanns ingen tabell för nr 480. Frustrerad går jag till nr 4 men utan resultat. Vid nr 5 står en tom buss och det står 480 på den, problemet var att den var ju vänd mot city, inte mot Spencerville. På bänken vid stoppet satt ett äldre par så jag frågade dem. Det visade sig att de också försökt ta den här bussen förut och missat. De hade väntat vid busstop 4 men bussen hade bara åkt förbi. Tydligen åkte den mot stan, gjorde en u-sväng längre ner på gatan och sedan upp mot Spencerville men den stannar inte på busstopp 4. Så paret var lite oroliga ifall de skulle missa bussen igen.

Fram tills kl 12 dödade jag tid inne på The Palms. Straxt efter 12 kommer busschaffören till 480 bussen och vi frågar om han åker ut mot Spencerville och visst gjorde han det. Suck.

Vid 1 var jag slutligen framme i Adrenalin Forest. Jag var den andra personen där så det var väldigt lugnt. Säkerhetsblöjan och handskar på och efter en kort demonstration av en anställd fransman var jag redo att köra! Jag kom ut till Adrenalin Forest i tron att jag skulle göra bana fyra, fem och sex för de andra banorna verkade lite mesiga. Så fel jag hade! Fransmannen rekommenderade att börja med bana ett och arbeta sig framåt. Det är jag glad att jag gjorde för oj det var fysiskt ansträngande. Allting var helt okej fram tills bana fyra, då började det blir riktigt svårt och svettigt. Mycket handlade om balans och vid flera tillfällen trodde jag att jag var fast. Efter halva bana fem fastnade jag till slut. När jag balanserandes på en lina 15 meter upp i luften med en lina ovanför mig att hålla i räckte min längd inte längre till. Jag nådde inte längre linan att hålla i och jag föll handlöst. På grund av hur linan var uppspänd mellan träden kunde jag inte komma till platformen jag kom ifrån och fick ropa på hjälp. Det var smärtsamt att hänga där och vänta. Är mycket glad att jag inte var en man med ambitioner att en dag skaffa barn, då hade jag fått stryka det kapitlet i mitt liv…
Givetvis gick jag inte upp på bana fem igen och jag vågade inte prova bana sex då min längd säkert skulle bli ett problem igen, och om inte det skulle det säkert vara något annat.

 Pilen pekar på den lina jag var på när jag ramlade. Som ni ser tar man sig från platform till platform.

Vid fyra- tiden tog jag bussen tillbaka till The Palms och centrum där jag möttes av Frances. Tillsammans åkte vi hem. Jag fick göra mig i ordning innan vi gick ut till en indiskt restaurang för middag. Vi hade en jätterolig kväll.

Dag 4, Tisdag den 15 September

Allting var packat och jag var beredd på en lång och tråkig resa hem. Ack, så blev det inte. På väg in mot centrum tittar jag på biljetten. Kontrollfreak nummer ett har missat tiden. Bussen gick kl 7:15, inte 9:30! Vad gör man? Frances lämnar mig i vilket fall och jag lämnar mina väskor på ett Internetcafé. Själv ger jag mig ut på upptäcksfärd i centrala Christchurch. En ny biljett hem kostade $34 men det var det kanske värt då jag nu ordentligt fick lära känna Christchurch. Det blev faktiskt ingen shopping (surprise surprise) men jag njöt av solen och lyxade till det med sushi och sjögrässallad till lunch. Vid ett hämtade Frances mig och vi åkte tillbaka hem till henne för att ta det lugnt ett tag. Ut till centrum igen kl tre då hon skulle iväg till frisören. Frances och jag hade en trevlig innekväll tillsammans.

Nu när jag skriver det här (i min lilla anteckningsbok innan det skrivs in på datorn senare) sitter jag på rätt buss och har en sju timmar resa framför mig.

Ska jag kanske skriva en kort slutsats efter detta superlånga inlägg? Trots en del otur (och tur) hade jag väldigt flyt som fick komma och på hos Frances. Det var underbart och hade inte kunnat bli bättre. Jag har sett och upplevt mer av Christchurch än jag hade kunnat göra på egen hand.
Nästan det bästa av allting var när jag av en slump hittade The Glutenfree Bakery i en guidebok. Frances tog mig dit. Det var som att dö och komma till en glutenfri brödhimmel. Färkst, mjukt, underbart, glutenfritt bröd. Vad mer? Jo, de levererar till Stoke på beställning. Säg hej till ett år av bra glutenfritt bröd Hanna!

---

PS. Tack for rattningen Karin, Man in the Mirror alltsa? Skrap som skrap. 8-)