Wellywood
Torsdag, 11 Mars, kl 15:20
Har fått tag på lite trådlöst nätvärk så nu sitter jag på rummet och myser när regnet öser ner utanför. Kan ju berätta i lite mer detalj om vad som har hänt nu så slipper jag redovisa allt när jag kommer hem och minnesförlusten börjat ta sig.
Sååå... den stora onsdagen när det var hej då- dags. Fergus grät när han insåg att jag skulle åka då på morgonen så jag och Justine fick lugna ner honom lite. Kate var förvånandsvärt orörd haha. Gissar att hon inte insett att jag åker till hundra procent riktigt. Så det var ett trist farväl på morgonen när barnen åkte till skolan. Skakade hand med Horst som under hela morgonen gått och kommenterat mina tunga väskor. Babblar på om att jag kommer få betala massor i övervikt och att de är jättehårda osv osv... skit på dig tänkte jag så optimisten Hanna tittade fram och bara insisterade på att det kommer lösa sig så bra så. Trots att handbagaget väger 20kg istället för 7... men den väskan kommer banta ner rejält när jag slänger ryggsäcken och det är min lilla sportbag istället. Inga hygienprodukter, ingen mat osv osv. I vilket fall, jag återkommer till det senare.
Justine körde mig till bussen i Nelson och jag kunde inte riktigt tro att det var sista gången i Nelson liksom. Sen var vi framme och det blev hej då med Justine och så var Lloyd där och det var hej då med honom och sen satt jag på bussen på väg till Picton. HUX FLUX!
Trist bussresa till Bleinham och sedan Picton. Första hindret att klara av: ta sig från bussen in till terminalen. Det var kanske 200m så jag satte datorväskan över ena axeln, handväskan över den andra, ryggsäcken på ryggen och stora väskan i ena handen och jag släpade den försiktigt fram till en vagn... det var så kort sträcka så jag tänkte att det klarar den väll. Checkade in båda jätteväskorna (vilken befrielse).
Det var en kort väntan i Picton och sen var det ombordstigning som gälllde. Jag hittade snabbt upp på soldäck och njöt av utsikten ett tag när vi åkte ut i Marlborough Sounds. Sedan satte jag mig på metallgolvet med ryggen mot en vägg för en liten tupplur i STRÅLANDE sol. Jag är så löjligt naiv i solen kan jag berätta. Har alltid på mig solkräm men i veckan har jag glömt det och trots väldigt mycket vistande i solen har jag inte bränt mig så jag sitter i solen på båten i tron om att allt är ok. Halvsover lite, pratade med ett äldre brittiskt par som delade golvet med mig och efter några timmar var vi framme i Wellington. Innan jag stiger av går jag på toaletten och det är då jag ser mitt röda ansikte och vita ringar runt ögonen efter solglasögonen haha. Var röd resten av kvällen, varit ganska röd idag men det gör inte ont och jag fjällar inte så det kan väll inte vara så allvarligt.
I vilket fall ämtade jag då upp mitt bagage, la allt på en kärra och skeppade ut det 20m till bussen, lastades på bussen och jag var iväg. Framme på järnvägsstationen (efter 5 min) kom packningsproblemet. Busschauffören säger att det tar 2 min att gå till hostellet, det räcker ju för att ta kål på både mig och väskan. Jag släpar återigen min väska några meter men inser att det kommer inte hålla. För att bekräfta det tittar jag ner under väskan för att se om den är oskadd. Det var den förstås inte, har gått några långa hål på ena sidan. GRATTIS. Så det var bara att bära den som världens jättekluns mot hostellet bit för bit och tårarna var nära kan jag säga. Alla sa till mig i Nelson att någon kommer att hjälpa mig... ICKE! Fick inte second glance. Folk bara gick förbi medan jag uppenbarligen kämpade för livet. Halvvägs tar jag en paus och sedan med mina sista krafter går jag bestämt till hostellet och inne i vestibulen åker allt ner på golvet och jag är så utmattad att hjärnan börjar snurra. I sig själv går det väll bra att bära 45kg men det var så otroligt otympligt att det snarare kändes som 100kg.
Nu släpper vi den otäcka biten och går vidare. Det är några andra backpackers som står runt receptionsdisken (två receptionister sitter där) utan att bilda en egentlig kö. Trevlig som jag är dumpade jag mig själv i ett hörn för att inte vara i vägen med alla väskor... big mistake. Ett par människor till kommer in och ställer sig bakom de framför receptionen. Plötsligt var en kö bildad och jag var för snurrig att se. Jag ställer mig då sist i kön och tänker att någon framför mig erbjuder mig sin plats eftersom jag uppenbarligen var där långt före dem. ICKE! Då var jag på bristningsgränsen, hur otrevliga är människor egentligen?! Tog en halvtimme innan jag äntligen fick en rumsnyckel. Sen funkade inte den. Lämnade väskorna utanför dörren, springer ner till receptionen och säger att kortet inte fungerar. Det aktiveras igen så jag springer upp och försöker. Ljuset lyser rött. Med en sista kraftansträngning höll jag tillbaka tårarna när jag hämtar en receptionist som kommer upp och får grönt ljus direkt. (!!!!!!!) In i rummet och ner på sängen.
Hungrig är jag så jag tar fram min flaska med proteinpulver och ska hälla på vatten. Tar ut flaskan ur ett stort sidofack på ryggsäcken. Proteinpulver flyger överallt! Locket har gått upp när väskan hoppat runt så mycket. Så nu använder jag inte det facket längre, med en massa pulver i botten... det luktade proteinpulver här igår också trots att jag kämpat med att få upp det värsta från golvet. Suck.
Efter en kort återhämtning går jag till affären vid tågstationen för att handla lite mat, sedan upp till The Beehive (parlamentsbyggnaden) som ligger precis här för att ta fina bilder när solen var på väg ner.
Denna dag slutade i vilket fall trevligt för när jag ligger utmattad på sängen och tittar i Nelson-boken jag fått kommer Therese in och presenterar sig. En nyexaminerad "doktor" från Tyskland (Nya Zeeland var hennes pris efter 5 års medecinplugg). Slutar med att vi går ner till caféet (som tillhör det här gigantiska hostellet), tar ett par drinkar och pratar och har det allmänt mysigt. Framåt sen kväll blev det läggdags för imorse var det hennes tur att ta färjan till sydön.
Solen strålade i morse och jag gick ut ganska tidigt och tog bussen till Miramar för att besöka The Weta Cave. Det var en ganska lång bussresa (30min kanske) men väl framme blev jag väll lite besviken. Det var en ganska liten affär och det fanns inte så överdrivet mycket att köpa så efter en 15 min titt runt tog jag bussen tillbaka och hoppade av i centrum. Spatserade till Te Papa (New Zealand National Museum) och vandrade runt på gratisavdelningarna i ett par timmar innan jag köpte lunch och med kartan i ena handen gick ner till shoppingcentrum. Där spenderade jag ytterligare några timmar innan regnet kom plötsligt och jag gick tillbaka hit till hostellet nu vi 3.
Där har ni en ovanligt detaljerad redovisning om vad jag gjort här i Wellington! Tror inte jag gör så mycket mer idag. Dels på grund av regnet men också för att jag känner att det inte finns mycket mer att göra som inte kostar pengar eller tar en massa tid (som inte finns). Så jag chillar väll här resten av kvällen, kanske blir en promenad senare om regnet upphör en stund. Det är upp väldigt tidigt imorgon (typ halv 6) och mina muskler behöver vila om jag ska kunna ta mig tillbaka till stationen haha. Har slängt ett par saker men det känns inte lättare för det. Det går som det går! I Owhango vet jag inte hur det blir med Internet, men jag är bara där i 24 timmar innan bussen till Auckland går. Kommer till Auckland väldigt sent på lördag kväll. Lär inte bli något gjort då. Har bara en sak planerad för Auckland så jag vet inte vad mer jag ska göra där. Det visar sig. Ni kanske får höra om det.
Har fått tag på lite trådlöst nätvärk så nu sitter jag på rummet och myser när regnet öser ner utanför. Kan ju berätta i lite mer detalj om vad som har hänt nu så slipper jag redovisa allt när jag kommer hem och minnesförlusten börjat ta sig.
Sååå... den stora onsdagen när det var hej då- dags. Fergus grät när han insåg att jag skulle åka då på morgonen så jag och Justine fick lugna ner honom lite. Kate var förvånandsvärt orörd haha. Gissar att hon inte insett att jag åker till hundra procent riktigt. Så det var ett trist farväl på morgonen när barnen åkte till skolan. Skakade hand med Horst som under hela morgonen gått och kommenterat mina tunga väskor. Babblar på om att jag kommer få betala massor i övervikt och att de är jättehårda osv osv... skit på dig tänkte jag så optimisten Hanna tittade fram och bara insisterade på att det kommer lösa sig så bra så. Trots att handbagaget väger 20kg istället för 7... men den väskan kommer banta ner rejält när jag slänger ryggsäcken och det är min lilla sportbag istället. Inga hygienprodukter, ingen mat osv osv. I vilket fall, jag återkommer till det senare.
Justine körde mig till bussen i Nelson och jag kunde inte riktigt tro att det var sista gången i Nelson liksom. Sen var vi framme och det blev hej då med Justine och så var Lloyd där och det var hej då med honom och sen satt jag på bussen på väg till Picton. HUX FLUX!
Trist bussresa till Bleinham och sedan Picton. Första hindret att klara av: ta sig från bussen in till terminalen. Det var kanske 200m så jag satte datorväskan över ena axeln, handväskan över den andra, ryggsäcken på ryggen och stora väskan i ena handen och jag släpade den försiktigt fram till en vagn... det var så kort sträcka så jag tänkte att det klarar den väll. Checkade in båda jätteväskorna (vilken befrielse).
Det var en kort väntan i Picton och sen var det ombordstigning som gälllde. Jag hittade snabbt upp på soldäck och njöt av utsikten ett tag när vi åkte ut i Marlborough Sounds. Sedan satte jag mig på metallgolvet med ryggen mot en vägg för en liten tupplur i STRÅLANDE sol. Jag är så löjligt naiv i solen kan jag berätta. Har alltid på mig solkräm men i veckan har jag glömt det och trots väldigt mycket vistande i solen har jag inte bränt mig så jag sitter i solen på båten i tron om att allt är ok. Halvsover lite, pratade med ett äldre brittiskt par som delade golvet med mig och efter några timmar var vi framme i Wellington. Innan jag stiger av går jag på toaletten och det är då jag ser mitt röda ansikte och vita ringar runt ögonen efter solglasögonen haha. Var röd resten av kvällen, varit ganska röd idag men det gör inte ont och jag fjällar inte så det kan väll inte vara så allvarligt.
I vilket fall ämtade jag då upp mitt bagage, la allt på en kärra och skeppade ut det 20m till bussen, lastades på bussen och jag var iväg. Framme på järnvägsstationen (efter 5 min) kom packningsproblemet. Busschauffören säger att det tar 2 min att gå till hostellet, det räcker ju för att ta kål på både mig och väskan. Jag släpar återigen min väska några meter men inser att det kommer inte hålla. För att bekräfta det tittar jag ner under väskan för att se om den är oskadd. Det var den förstås inte, har gått några långa hål på ena sidan. GRATTIS. Så det var bara att bära den som världens jättekluns mot hostellet bit för bit och tårarna var nära kan jag säga. Alla sa till mig i Nelson att någon kommer att hjälpa mig... ICKE! Fick inte second glance. Folk bara gick förbi medan jag uppenbarligen kämpade för livet. Halvvägs tar jag en paus och sedan med mina sista krafter går jag bestämt till hostellet och inne i vestibulen åker allt ner på golvet och jag är så utmattad att hjärnan börjar snurra. I sig själv går det väll bra att bära 45kg men det var så otroligt otympligt att det snarare kändes som 100kg.
Nu släpper vi den otäcka biten och går vidare. Det är några andra backpackers som står runt receptionsdisken (två receptionister sitter där) utan att bilda en egentlig kö. Trevlig som jag är dumpade jag mig själv i ett hörn för att inte vara i vägen med alla väskor... big mistake. Ett par människor till kommer in och ställer sig bakom de framför receptionen. Plötsligt var en kö bildad och jag var för snurrig att se. Jag ställer mig då sist i kön och tänker att någon framför mig erbjuder mig sin plats eftersom jag uppenbarligen var där långt före dem. ICKE! Då var jag på bristningsgränsen, hur otrevliga är människor egentligen?! Tog en halvtimme innan jag äntligen fick en rumsnyckel. Sen funkade inte den. Lämnade väskorna utanför dörren, springer ner till receptionen och säger att kortet inte fungerar. Det aktiveras igen så jag springer upp och försöker. Ljuset lyser rött. Med en sista kraftansträngning höll jag tillbaka tårarna när jag hämtar en receptionist som kommer upp och får grönt ljus direkt. (!!!!!!!) In i rummet och ner på sängen.
Hungrig är jag så jag tar fram min flaska med proteinpulver och ska hälla på vatten. Tar ut flaskan ur ett stort sidofack på ryggsäcken. Proteinpulver flyger överallt! Locket har gått upp när väskan hoppat runt så mycket. Så nu använder jag inte det facket längre, med en massa pulver i botten... det luktade proteinpulver här igår också trots att jag kämpat med att få upp det värsta från golvet. Suck.
Efter en kort återhämtning går jag till affären vid tågstationen för att handla lite mat, sedan upp till The Beehive (parlamentsbyggnaden) som ligger precis här för att ta fina bilder när solen var på väg ner.
Denna dag slutade i vilket fall trevligt för när jag ligger utmattad på sängen och tittar i Nelson-boken jag fått kommer Therese in och presenterar sig. En nyexaminerad "doktor" från Tyskland (Nya Zeeland var hennes pris efter 5 års medecinplugg). Slutar med att vi går ner till caféet (som tillhör det här gigantiska hostellet), tar ett par drinkar och pratar och har det allmänt mysigt. Framåt sen kväll blev det läggdags för imorse var det hennes tur att ta färjan till sydön.
Solen strålade i morse och jag gick ut ganska tidigt och tog bussen till Miramar för att besöka The Weta Cave. Det var en ganska lång bussresa (30min kanske) men väl framme blev jag väll lite besviken. Det var en ganska liten affär och det fanns inte så överdrivet mycket att köpa så efter en 15 min titt runt tog jag bussen tillbaka och hoppade av i centrum. Spatserade till Te Papa (New Zealand National Museum) och vandrade runt på gratisavdelningarna i ett par timmar innan jag köpte lunch och med kartan i ena handen gick ner till shoppingcentrum. Där spenderade jag ytterligare några timmar innan regnet kom plötsligt och jag gick tillbaka hit till hostellet nu vi 3.
Där har ni en ovanligt detaljerad redovisning om vad jag gjort här i Wellington! Tror inte jag gör så mycket mer idag. Dels på grund av regnet men också för att jag känner att det inte finns mycket mer att göra som inte kostar pengar eller tar en massa tid (som inte finns). Så jag chillar väll här resten av kvällen, kanske blir en promenad senare om regnet upphör en stund. Det är upp väldigt tidigt imorgon (typ halv 6) och mina muskler behöver vila om jag ska kunna ta mig tillbaka till stationen haha. Har slängt ett par saker men det känns inte lättare för det. Det går som det går! I Owhango vet jag inte hur det blir med Internet, men jag är bara där i 24 timmar innan bussen till Auckland går. Kommer till Auckland väldigt sent på lördag kväll. Lär inte bli något gjort då. Har bara en sak planerad för Auckland så jag vet inte vad mer jag ska göra där. Det visar sig. Ni kanske får höra om det.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Sitter på jobbet och läser - vilken perfekt start på en dag. Det känns också som packning är ngt jag funderar mycket på - vad sjutton har du med dig hem???? Du vet väl att man inte ska samla på stenar ha ha ha.
BArnen - sorgligt måste jag säga. Men du får skypa med dem vid något tillfälle.
Själv springer jag bara fortare och fortare hur underligt det än kan låta. Men jag lovar att ditt rum kommer att vara snyggstädat när du kommer hem. Du får dock stå ut med lite sticklingar i fönstret.
Många pussar och kramar
Från din längtande mamma
Postat av: Jessica
Åh vad det låter kul, jag längtar tillbaka. Men det märks asså tydligt när man kommer till en storstad med massa otrevliga backpackers som inte har vanligt folkvett som finns i Nelson.
Trevlig resa och håll mig uppdaterad!
Postat av: Jessica
Och jag glömde säga, WOW 45 kg....! Men iofs man samlar ju på sig lite under 10 månader eller hur länge du nu vait borta. Vi var borta 3 mån och kånkade runt på ungefär 30 kg i slutet... Det var på verkligen på bristningsgränsen av vad jag klarar av, mycker beröm åt ditt håll som reser hem med 15kg mer... Wow.
Trackback
