livingkiwi

Söndag, 14 Mars, kl 19:00

Mitt första intryck av Auckland var väll inte jättebra. Det var så mycket folk ute och trafiken var galen samt den usla taxichauffören. Men idag kändes allting mycket bättre. Still späckat med människor på gatorna men det är ju trots allt en storstad, 1.4 miljoner människor är inget att leka med!

I morse gick jag längs hela Queen Street (huvudgatan) enda ner till hamnen och Maritime Museum. Hela promenaden tog kanske en halvtimme eftersom jag segade lite. Nere vid Maritime Museum blev jag upphämtad av AJ Hackett Bungy! WOHO! Så ut i den hemska trafiken och upp mot Auckland Harbour Bridge för att hoppa lite.

Eftersom jag inte vet vad det kostar att hoppa bungyjump hemma och jag har ingen aning om när jag får tillfälle igen så var jag bara tvungen att göra det här när jag kunde få det så billigt. Bara $96 (I Queenstown betalade jag $175). Vid headquarters var det sele på och jag och en grupp hoppare och deras tittare gick upp under bron. Efter 10 minuters promenad var vi framme i ”glaskupan” under bron där hoppet skulle ske ifrån.

Själva processen att titta på två andra hoppare och själv få utrustningen påsatt var den här gången mer angenäm. Kändes inte lika stressat som förra gången då allting var över så fort och personalen var lite otrevlig nästan.

När det var min tur att få selen påsatt vid fötterna började nerverna att kännas faktiskt. Jag var MER nervös den här gången än jag var första gången av någon anledning. Men enligt killen som satte på mig utrustningen så skulle andra hoppet vara mycket bättre. Så jag halkar ut på rampen med hjärtat i halsgropen och efter bildtagning och nedräkning hoppade jag! Ahhh denna ljuva obeskrivliga känsla som uppstår i kroppen. Det var inte bättre än första gången men det var lika bra. Tvivlar på att jag någonsin kommer att uppleva något lika härligt.

Men det här hoppet var lite annorlunda för efter att man svingat fram och tillbaka lite så skulle man ta tag i ett rep vid fötterna och dra i det så att fotfästet lossnade och man satt bara i sin sele och blev hissad upp. Så det gjorde jag och så hängde jag där ett tag och njöt medan de hissade upp mig. Då var det avklarat!

Jag har gått och tänkt på att mitt första hopp inte var så snyggt så jag ville se bättre ut den här gången. Men det gjorde jag inte, det var kanske lite bättre än förra då jag bara dök, nu hoppade jag lite i alla fall. Jag såg på videon men köpte bara bilderna för $40 (plus gratis t-shirt). Är mer nöjd med de här bilderna tror jag, men på en täcker mitt hår halva ansiktet haha. (Bilder kommer upp när jag kommer hem).

Resten av dagen vandrade jag på Queen Street, gick in i några butiker (köpte kortlek, tidning och bok för flygresan, glömde På Västfronten Intet Nytt på bussen), åt sushi till lunch och framåt kvällen satt jag en timme på Internetcafé (för bara $1!). Nu har jag ätit middag och är tillbaka på rummet med en av mina nya rumskamrater. En tjej från England som kom hit idag för att bo och jobba här i två år! Hon har seriöst jetlag fortfarande och har sovit hela eftermiddagen. Stackarn. Resten av kvällen gör jag nog inget speciellt. Går kanske ut på en promenad igen.

Jag har också packat om mitt handbagage idag och flyttat ut allt ur den stora backpackerväskan till min lilla sportbag. Det gick ju susen och jag är inte alls orolig för övervikt nu. Min stora väska ligger på gränsen men handbagaget är lugnt. Var ju inget att oroa sig för! Hehe. Tänk att det var så lätt att gå från 20kg till 7-8kg. Okej jag är lite nojjig för London-Stockholm resan med SAS men det löser sig säkert.

Imorgon är min sista dag i Nya Zeeland! Så otroligt sjukt. Men det ska bli härligt att åka hem måste jag säga. Jag vet att jag kommer längta tillbaka ganska snabbt dock. Men jag korsar den bron då. Det är inget inbokat för imorgon och jag ska spendera så lite som möjligt, har runt 700kr kvar som ska räcka för bussresan till flygplatsen och middag imorgon. Har köpt några energybars att ta med på planet eftersom den enda maten jag kommer få där är råa grönsaker och frukt. Men nu blir jag nojjig för dem, tänk om jag inte får ta med dem? Hjälp då har jag ju spenderat massa pengar i onödan. Får väll smuggla med dem på något vänster.

Tisdag, 16 Mars, kl 15:33

Jisses Amalia vad jag är glad över att ha den äckligt långa 25 timmars resan från Auckland till London avklarad! Sitter här på Heathrow, landade för kanske en timme sedan. Planet var faktiskt försenat så jag är glad att jag har gått om tid här, ingen stress! Check in börjar om två timmar, men det ska väll vara en baggis efter 13 timmar från Hong Kong som segade som bara den. Anyways, nu går vi tillbaka till ruta ett…

Min sista dag i Nya Zeeland, och Auckland. Blev lite bundis med min nya engelska rumskamrat Nicola, vilken trevlig tjej. Stackarn hade världens jättejetlag och skulle ta bussen till Napier den 15, åtta timmar på buss efter en sådan flygresa… ush. Hoppas det gick bra för henne. Jag delade de sista av min frukostmat med henne vilket var jättebra för annars hade de väll slängts. Hon fick också paketet med proteinpulver vilket hon verkligen uppskattade. Då blev jag glad! Kunde även lämna över mitt Nya Zeeländska simkort så slapp jag hitta Vodadone för att avsluta det och hon slapp betala $50 i startavgift. Alla glada och nöjda!

Det var dags att checka ut klockan 10 så då låste jag in mina väskor på hostellet och gick ut i Auckland centrum. Det fanns en idé om att ta färjan ut till en vulkanisk ö vid namn Rongitoto som ligger precis utanför Auckland, ca 20 min båtresa. Men biljetten låg på $23 och jag hade väll inte riktigt energin att åka ut dit och gå i vildmarken hela dagen… så istället tog jag beslutet att spendera all tid på Queen Street och de närliggande gator som utgör Aucklands centrum.

Det blev lyckligtvis ingen shopping, det var väll bra det. Men en sak unnade jag mig efter mycket eftertanke. På en sidogata till Queen Street ligger en ”Recycle Shop” som säljer second hand- kläder med lite mer kvalité. Eller jag hoppas det eftersom de är betydligt dyrare än vanliga Hospice Shops. De hade en avdelning med gamla designerkläder och de var inte billiga precis, inget över $100 men ändå. Köper jag en second hand tröja vill jag inte betala mer än 50kr. Men på väskavdelningen låg en skotskrutig väska med läderdetaljer. Tyckte om den direkt när jag såg den redan i söndags men köpte den inte eftersom de skulle ha $67 för den! Skandal tyckte jag. Men så gick jag in i den här affären två gånger igår och tittade på den och tänkte. Till slut köpte jag den och har nu använt den som min resehandväska och jag kunde inte vara mer nöjd. Vilket superköp!

Det var det. Framåt halv fem var jag rejält trött och drog mig tillbaka till hostellet och våldsgästade deras soffa där jag låg och tog det lugnt innan jag hämtade ut väskorna och förberedde min resa till flygplatsen.
Hade ju först tänkt ta en taxi till busshållsplatsen men sen upptäckte jag att bussen gick från botten av den superbranta gatan hostellet låg på. Så jag bet ihop och släpade ner all packning. Efter bara en minut ser jag en flygbuss som kommer så jag står där på kanten och tittar förväntansfullt på den men han stannar inte! Chauffören tittar på mig och bara åker förbi. Jaha? Trodde att kanske kommer det en direkt efter och därför stannade han inte men icke. Fick vänta 15min på nästa buss och hon var också på väg att köra förbi! Jag ställde mig på gatan och vinkade som en galning när hon bytte till fel fil. Hon svängde in snabbt och jag halkade på och hon drog iväg medan jag stod där med väskor och försökte få ordning på mig själv. Nicola hade gett mig hennes returbiljett (bless her) så jag gav den till chauffören men hon tog den och slängde den åt sidan. Tittade inte ens! Inte på mig heller så jag blev rätt stött. Satte mig ner surade en stund medan jag tittade ut genom fönstret och såg Auckland (och Nya Zeeland också egentligen) försvinna bort. Plötsligt var vi på flygplatsen och klockan var bara halv sju. Många timmar till min flight.

Det första jag behövde ta itu med var min stora väska med hål i, tejpen var inte så pålitlig. Men som en gåva från ovan ser jag en kille bakom en disk där det står ”Wrap your luggage”. För $10 hårdpackade han igen min väska med cellophane. Vilken maskin han hade, det var rätt häftigt. I slutändan såg min, i vanliga fall, avlånga svarta väska ut som en plastvit oval skalbagge. Perfekt. Bara att checka in och sen var jag redo.
Jag spenderade ca 3 timmar på flygplatsen innan det var dags att gå igenom säkerhetskontrollen osv. Jag var rätt tidig men jag hade väll säkert haft lika trist inne i city, bara vänta på att åka liksom.
Planet lyfte precis innan midnatt men ändå serverades middag, det kändes lite konstigt så jag åt och efter mycket bök i det übertrånga sätet (tyckte väldigt synd om killen som satt i mitten, jag hade fönstersäte) somnade jag och vaknade fyra timmar senare. Den här flygresan till Hong Kong var 11 timmar men det gick faktiskt ganska fort. Jag såg filmen Up in the Air (ganska tråkig faktiskt), en dokumentär om Warren Buffet och ett helt underbart avsnitt av Planet Earth som gav mig tårar i ögonen (pinsamt).

I Hong Kong gick tiden fort men resan Hong Kong – London var en ren pina. Först och främst var vi en halvtimme sena och sen var det ju en ”dagstidsresa”, så sova skulle bli svårare. Lyckligtvis gick kvinnan som satt längst ut vid mitt ”sätesområde” (finns det ett namn för det?) av i Hong Kong så jag och killen hade tre säten för oss själva. Så vi skiftade mellan att sitta vid fönstret (för att sova) och sitta längst ut för utrymme att gå runt lite. Vi båda höll med om att resan gick ovanligt långsamt.

Kan snabbt nämna mina måltider för de var intressanta. Hade beställt ”Raw fruit & vegetables option” eftersom det inte finns något glutenfritt och vegetariskt. Men alla mina måltider bestod av salladsblad, gurka, tomat och annan grönsak som morot, selleri, broccoli osv. Allting rått förstås. Men till fick man bröd. Eftersom jag inte fick någon frukt (bara till frukost, fyra bitar melon och fyra bitar ananas) så var min diet väldigt underlig. Man blir mätt ett tag på råa grönsaker men det är ju inte så mycket energi och inga kolhydrater. Så jag satte i mig brödet, annars hade jag inte klarat mig så bra. Min mage är helt åt helsike på sådana här långa flyg i alla fall så jag kände ingen skillnad.

När det var 7 timmar kvar av flygresan blev jag lite desperat. Att titta på film är inte alls kul sittande på ett plan. Jag såg (knappt) 3 minuter av New Moon innan jag lessnade, 10 min av Whip It, 20 min av Damned United… såg hela The Invention of Lying faktiskt som var riktigt bra. Även Sherlock Holmes men med många avbrott för jag blev rastlös. I vilket fall var jag uttråkad utav bara den så jag tänkte att jag försöker väll sova. Så efter ett sätesbyte satte jag mig tillrätta och väntade mig att de skulle ta en evighet innan jag somnade men jag tror inte det tog mer än 5min. Jag vaknar av att de serverar mat (igen! Åt precis innan jag somnade) och jag är helt borta. Visar sig att jag sovit i ytterligare 4,5 timme! Helt otroligt, jag är rätt stolt över mig själv som kunde göra det. Drömlös sömn men effektiv. Så jag åt igen, såg The Fantastic Mr Fox (gillade den också) och sen landade vi! Tjoho. Långa resan är över och här sitter jag nu! Är hemma om fyra timmar. Helt otroligt. Fyra timmar är inget efter vad jag gått igenom. Har jag tur kan jag sova lite till på flyget till Stockholm nu. Hej och hå!

Mandag, 15 Mars, kl

Jag skrev ett inlagg pa min dator igar kvall men jag glomde lagga det pa USB-minnet sa att jag kunde lagga upp det har fran Internet cafet. Men det kommer upp nar jag kommer hem tillsammans med en redovisning vad jag gjort idag, min sista dag har. Nu ar det fortfarande morgon och jag spenderar ungefar 40min till har pa cafeet innan jag gar tillbaka till hostellet och gor lunch. Sen sticker jag ner pa stan innan jag aker ut till flygplatsen!

Det har blir ett kort och konsist inlagg. Det allra sista fran Nya Zeeland. Vi ses pa andra sidan. =)

Fredag, 12 Mars, kl 21:10

Dags att uppdatera er om hur resan har gått! Sista kvällen i Wellington utvecklade sig helt oväntat (jag älskar sånt trots att det är mot min natur). Straxt efter att jag la upp inlägget kom en rumskamrat in som jag inte träffat kvällen innan och presenterade sig som Sara från Brooklyn, New York! Hon var en lite underlig typ (hon älskar Ugly Betty och hon ser lite ut som Betty hehe) men det gjorde inget och hon frågade om jag var intresserad av att gå och prova quiz night på puben runt hörnet. Hon hade samlat två andra människor hittills så jag tänkte att klart jag ska följa med. Så vi snackade på rummet en stund, duschade och gick till puben och mötte en kvinna från Irland och en snubbe från Samoa och vi bildade laget Fruit Salad (haha vi diskuterade länge om vad för namn var anonymt och bra!). De andra lagen bestod av affärsmän och ”intelligent-looking-women”. Vi alla påstod hur dåliga vi var på quiz (jag hade ju erfarenhet från min födelsedag då jag inte fattade en fråga för de var alla om NZ). De andra fyra lagen såg ju supersmarta ut så vi var beredda på en jordskredsförlust. Men första rundan (Stars as babies) gick rejält bra och sedan hade vi tur med de två rundor som vi valde dubbla poäng så på runda tre låg vi etta! Vi hade urkul och vi låg etta enda fram tills sista rundan som var sport… då hade vårt konkurrerande lag valt dubbelpoäng och det var deras superstarka område så de vann med tre poäng. Sen fick vi veta att det laget varit där varje vecka i över en månad så då kändes vår förlust ännu mer triumferande. Jag var superstolt över oss och det var helt klart en jättelyckad kväll.

Jag gick i säng tidigt vid halv nio på grund av en tidig morgon idag. Ett gäng tyskar kom in i vårt ”dormroom” och de snackade ett tag men jag somnade som en stock ganska fort och gick upp halv sex i morse. Det var lite overkill kanske men jag ville verkligen vara på den säkra sidan med tanke på mitt bagage. Båda Sara och en kanadensisk tjej i samma rum skulle upp supertidigt så vi lämnade hostellet samtidigt. Den kanadensiska tjejen såg mitt bagage och jag fick världens sympati från henne så hon hjälpte mig med jätteväskan till stationen! Vilken ängel, hon räddade mig där verkligen så det var super. Kom till stationen ganska tidigt men det var lite kaosartat där på grund av ett inställt tåg med ersättarbuss så tiden gick fort och sen var det iväg på bussen. Det var en äckligt jobbig bussresa med världens tristaste utsikt och tiden segade verkligen fram… kom fram till Bulls kl halv elva, så det var en tre timmars resa dit. Där bytte jag buss och sen var det en ännu jobbigare resa till Owhango som tog ytterligare tre timmar. Tyvärr är boken jag köpt för min resa jätteunderlig (den hade så mycket potential) så den kunde inte hjälpa tiden att gå. Måste köpa en ny bok i Auckland annars kommer flygresan vara… ja ni kan tänka er.

Väl i Owhango stod Willy från Forest Lodge på andra sidan gatan och vi lastade in min packning, lämnade det hemma hos honom och sen åkte vi iväg! Den andra personen som skulle ha kommit med på resan var en blivande guide men han kunde inte komma med så det blev en exklusiv tur med bara jag och Willy (YES!). Stannade för kaffe och lunch (smörgås och en jättekaka, det där med glutenfritt funkar inte här ute… kunde inte göra annat eftersom jag inte ätit något sedan 6 i morse). Det gick bra dock och första destinationen var Mordor och Emyn Muil uppe på Whakapapa Ski Field. Vädret har varit så underligt idag ska jag tillägga. Upp mot skidbacken började det regna och tyvärr var molnen så pass låga att jag inte fick se Mount Doom (Mount Raupehu) ordentligt men sånt får man leva med. Willy påpekade att dimmigt väder är ganska bra för att det knappast är strålande sol i Mordor, väldigt sant. Så jag var nöjd. Uppe på berget blåste det oerhört och det var svinkallt men lyckligtvis fick jag låna en varm tröja, halsduk och ett par vantar. Det blev lite kallt om bena men vi spenderade ungefär 45 min där ute och det var helt okej faktiskt, alla lemmar i behåll. Willy var en fantastisk guide, alldeles lagom entusiastisk och pekade glatt ut exakta platser som var scener i filmen. Jag har några riktigt bra bilder som jag ser fram emot att lägga upp när jag kommer hem. Mordor är definitivt min nya favoritplats haha. Vädret ändrade sig medan vi var där och det klarnade tillräckligt bra för att få bra bilder. Fortfarande inget Mount Doom men bra Mordor-väder.

Mellan alla platser, ska jag tillägga, pratade jag och Willy om allt möjligt. Vi hade jättetrevligt (räkna hur många gånger jag använder det ordet i det här inlägget hehe).

Nästa plats var inte med i filmen men fungerade som en inspirationsplats till Gollum’s Pool scenen (andra filmen i Ithilien när Frodo och Sam blivit tillfångatagna av Faramir och hans gäng finns en scen där Gollum sitter vid botten av ett vattenfall, själva scenen är filmad i en studio). När vi var framme hade vädret klarnat upp så jag fick några fina bilder och sen åkte vi vidare igen.

Molnen började dra ihop sig igen och på väg upp på Mount Tongariro (tror jag det var, är inte hundra) åkte vi in i ett regnmoln där det spöregnade och sikten var bitvis bara några meter. Uppe på berget såg man inte mycket så vi åkte ner igen. På väg ner stannade vid på två liknande platser. Den första finns på bild i Ian Brodies kända (Sagan om Ringen-) guide men ingen scen i filmen innehåller platsen, det var häftigt att se i alla fall dock. Lite längre ner kommer vi däremot till en scen i De Två Tornen. Återigen Frodo, Sam och Gollum på väg mot Ithilien och Gollum halkar ner längs en bäck (hittar inget bättre ord) när han försöker ta en fisk. Jag minns platsen väldigt väl från Bakom Kulisserna för när de filmade där var det snö överallt och de tog dem typ halva dagen att smälta ner snön för att kunna filma scenen. Återigen, bra bilder kommer senare!

Det är lite speciellt att vara vid de här platserna nu för de spelade in här i April och Maj år 2000 så det är nästan exakt 10 år sedan nu… jisses va gammal jag känner mig.

Det var faktiskt alla platser men vi stannade på fler ställen och tittade runt. Vi började turen kvart i två och kom tillbaka till Owhango kl 7. Då stannade vi i slutet i Owhakune för mer kaffe också. Så här i Owhango kördes jag till puben. Ska tillägga här att i Owhango bor det 200 människor så ni kan föreställa er att puben ligger 400m från Willy hus och Forest Lodge ligger 400m från puben. Men eftersom Forest Lodge var fullbokat skulle jag få ett rum här på puben. Men eftersom alla känner alla här och det är en sån mysig liten by har jag fått ett EGET dubbelrum för $30! Helt underbart. Så här sitter jag nu. Det är lite kallt men jag har en gummivärmare under täcket och jag har tagit en varm dusch. Ska njuta av att vara själv här då jag lär ha människor omkring mig nonstop fram tills jag kommer hem nu… de spelar musik ute i puben och jag hör folket där ute men det gör inget. Det är bara mysigt. Imorgon tar pubägaren mig de (igen) 400m till busstoppet kl halv två och Willy kommer ut och säger hej då och sen är det vidare till Auckland som gäller! Kommer fram dit vid åtta så ytterligare en lång bussresa som väntar. Men min eftermiddag idag har varit så trevlig att inte ens bussresan kan dämpa mitt goda humör. Känns strålande! När ni läser det här kommer jag redan ha resan bakom mig. Nu är klockan straxt efter nio och utan att sätta alarmklockan alls ska jag nu läsa min underliga bok och få en god natts sömn. Förhoppningsvis blir det inte för kallt i natt… utomhus är det inte mer än några grader men det ska väll gå.



Lördag, 13 Mars, kl 09:35

Brr vilken natt! Efter jag skrev blogginlägget igår satt jag med datorn och fippla en stund och den värmde mig en del tillsammans med den varma gummiflaskan och en kopp té. Men innan jag la mig för att sova gick jag och hämtade en kofta att sova i också. Vid 1 inatt vaknade jag och frös som en hund så jag kokade mer varmvatten för gummiflaskan och satte på mig ett par jeans och min flanellskjorta också. När jag vaknade vid 6 imorse frös jag fortfarande så det var till att koka en omgång till för gummiflaskan och sedan drog jag i sängen i lite över en timme. När solen började gå upp och jag tittade ut genom fönstret är det frost ute! Helt otroligt, här åker man upp till den norra ön och tror att det ska vara varmare än i Nelson men nae, här är det frost om nätterna haha. Så idag är det vinterkläder på och jag snörvlar en del trots att jag sitter under täcket med gummiflaskan och en filt runt mig. Om någon timme när det är lite varmare ute går jag på promenad men till dess blir det att värma sig här. 

Kom också på nu att jag faktiskt har en annan bok med mig som en extra så jag behöver inte köpa en ny bok i Auckland. Kanske inte världens roligaste dock… på ett gratisbord utanför secondhand bokaffären i Richmond låg På Västfronten Intet Nytt så jag ska roa mig med den också. Tjiho!

Kl 21:00

Phew vilken dag det här blev! Jisses. Jag fortsatte att snörvla i rummet ett tag till efter avslutat blogginlägg innan jag gav upp (blev ju aldrig varm) så jag tog på mig kläder och gick ut för att värma mig i solen. Tänkte att någon walkway ska jag väll hitta i den där lilla byn. Instinkten tog mig till gatan som gick bredvid puben. Ca 700 m ner ser jag att grusvägen (!) svänger vänster men lite mer än halvvägs ner ger jag upp och tänker att ”Nae, det lär väll inte leda någonstans”. Jag vänder tillbaka och vem möter jag om inte min guide Willy på sin morgonpromenad. Visst låg det en walkway i den riktningen (vilken instinkt Hanna). Så vi slog följe ett tag och vägen gick in i bushen och sen pekade han ut vart stigen till en 45 min walkway var. Han förklarade också hur stigen gick så jag satte glatt av. Det var ny bush för mig, rätt annorlunda från den nere i Nelson-området. Väldigt höga träd och väldigt stora träd! Måste medge att det var rätt magiskt. Kändes lite som Lothlorien. Så jag var glad. Det tog ungefär 25min innan jag kom ut från stigen till Whakapapa River och en parkering som låg där. Enligt Willy skulle jag bara korsa parkeringen och fortsätta längs stigen på andra sidan så det gjorde jag. Men stigen tog aldrig slut… plötsligt hade det gått en timme sedan jag sa hej då till Willy och då började mitt tålamod sina. Det jobbiga var att inte veta hur lång promenaden var så jag bara gick och gick och fortare och fortare för klockan tickade och jag behövde vara tillbaka på puben kl 1 så jag kunde få lunch innan bussen gick. Efter en mardrömsgång genom bush och uppför backar kom jag äntligen ut på stora vägen igen! Jag lämnade puben vid kvart i elva och var tillbaka där kvart i ett. Vilken röra. Jaja, jag överlevde i alla fall. Sen hade de ingen mat på puben haha… så jag köpte ett paket svindyr müsli och tjejen i baren gjorde en macka åt mig så det slutade väll bra.

Tjugo över ett blev jag körd till busstoppet och precis när jag hoppade av kom bussen, tio minuter tidig! Här går jag inte in på några detaljer om resan. Den var bara lång och apjobbig förstås. Var äntligen framme i Auckland straxt efter sju och då var det dags att hitta taxi. Hade ett taxi nr men jag gick ut på gatan och höll utkik. Efter en bråkdel av en sekund kom en förbi och jag nickade febrilt och tittade på chauffören. Han svängde in och jag hoppade in i taxin. Berättade vart jag skulle och tänkte att backpackers måste väll ta taxi därifrån var och varannan dag. Samt att resan från Skycity till hostellet är inte lång alls, man kan gå om man inte har 45kg packning. Men den här snubben hade ingen aning om YHA Youth Hostel och inte om Queen Street heller! Ehh… jag hade en odetaljerad karta utskriven så att sneglade på den och vi åkte runt och jag försökte guida honom typ. Han frågar om jag är gift och har barn (MOWAHAHA) och jag säger ”No no”, hans svar? ”That’s good…” Då blev jag lite misstänksamt. Anyways, efter 15 min av att bara åka runt säger han att han har en GPS. GRATTIS! Kunde han väll ha använt från början. Suck. Kom till slut fram och notan låg på $26 men jag fick betala $10 för att jag var ”So beautiful”. Sen skulle jag ta hans nr så att han kunde ta mig vart jag ville i Auckland medan jag var här. Nej tack om han inte ens hittar ett välkänt hostel på huvudgatan så vill jag inte åka med honom igen.

Med packning vankade jag in på hostellet och då visar det sig att jag var på fel YHA! Skulle till den som ligger runt hörnet. Här slår jag huvudet i receptionsdisken i frustration. Så receptionisten ringer en till taxi och för $2,60 tas jag, i princip, runt hörnet till de andra YHA hostellet. Nu är jag här i ett trebäddsrum och är helt slut. Mina rumskamrater sticker tidigt imorgon bitti så vi får se vad jag får för några efter dem.

I allmänhet är det här hostellet så mycket sämre än det i Wellington. Där betalade jag mindre men hade ett bättre rum med en ensuite badrum som vi alla delade. Här måste man gå ut och dela två toaletter och en dusch med hela våningen! Blä men jag överlever väll det också på nått vänster.

Imorgon har jag bara en sak inbokat på morgonen men jag berättar inte vad (de flesta vet nog ändå hehe). Sen har jag en och en halv dag att fylla i denna jättestad som kryllar av folk!

Det låter helt sjukt men jag har sett fram emot att packa hur länge som helst. Det är organisations-freaket som har bubblat. Men nu när jag har spenderat två dagar med att packa avskyr jag det. Det är nästan så att tårarna börjar spruta! Ett äckligt pussel är vad det är. Jag lämnar massor av kläder som först låg i packa med- högen. Samma med skor! Lämnar ett par fina tygskor jag köpte i London bland annat. Även mina svindyra och apsnygga skor jag köpte i juni som jag aldrig använde… skulle inte kännas lika jobbigt att lämna om jag visste att mina grejer skulle användas. Men de kommer de ju inte att göra. Jag känner inga tjejer jag kan ge kläderna eller skorna till (Donna och jag har knappast samma storlek plus att hon flyttar snart) så jag måste lämna allt till Justine. Hon lär verkligen inte använda mina grejer, inte ens skorna som hon också tycker är skitsnygga. Suck. Nästa problem är allt jag faktiskt tar med mig. Har inte en susning om hur jag ska bära på allt det här. 15kg på ryggen, några kilo handväska, 3kg dator och 20kg i handen. Har tränat vikter i några månader men tror inte det kommer göra så mycket när lämmarna inte räcker till för att ta allt. Dubbelsuck. Om jag landar på Arlanda den 16e så vet ni att jag klarade mig, men nu ser det mörkt ut.

Sen ska jag ju säga hej då till familjen… hur ska jag säga hej då till Horst liksom? Ingen äcklig kram. Vad ska jag säga till Justine? Hur reagerar hon på det här innerst inne? Vilka problem.

Fick en liten present av alla här också, en bok med bilder från Nelson! Det var trevligt men boken väger typ ett kilo… jaja, man ska vara tacksam. Var ju faktiskt väldigt omtänksamt av dem.

Förresten till alla uppmaningar om att betala övervikt osv, 450kr per kilo, NEJ TACK! Det är inte vikten jag är orolig för när jag ska åka utan att allting inte får plats i väskorna. Dem är liksom superproppfulla. Om jag klarar mig till London ska jag ju pressa ner allt i handbagaget som redan kommer vara omöjligt full. Man får ju inte ha mer än en väska (idioti). Jag går och tänker på det här väldigt mycket nu men jag ska försöka ta det lugnt och ha roligt min sista vecka i Nya Zeeland. Jag gör faktiskt mitt bästa här!

För att totalt byta samtalsämne har jag de senaste veckorna skrivit på min lista av saker jag kommer att sakna och saker jag inte kommer att sakna.

SAKNA
Vädret, solen, landskapet, äventyren, boxningen, bekantskaper, Donna, Lloyd, barnen, SPCA, trafiksystemet, the Warehouse, glutenfritt bröd, Cotton On, havet, marshmallowfiskar, Hokey Pokey kuber, billig torkad frukt, billig sushi, TimTam, biblioteket, Bin Inn, United Video...

INTE SAKNA
Spindlarna, usla lokaltrafiken, mjölken, HORST, kalla hus, att städa for a living, diska, prata engelska, polisen, mitt jobb, maten, internetuppkopplingen...

Skrev också ihop en liten lista med det absolut vanligaste och typiska kiwi-uttrycken varav några jag verkligen kommer att sakna i min vokabulär.

Sweet as, man kan också säga något och bara lägga till as i slutet. Så cool as, nice as etc funkar också.
Far out!, ett uttrop som jag tycker pratar för sig själv (om det inte gör det säg till)
Good as gold, allting är bra eller något är bra
Crickey!, ett annat uttrop
Cool, används av ALLA åldersgrupper vilket är lite ovanligt
Good on you (uttalas ya), använder jag hela tiden.

Sista inlägget från Nelson var det! Ska försöka få in ett till inlägg innan jag lämnar kiwiland också. Tjenxien!

Måndag, 8 Februari, kl 22:10

Söndag kl tre körde jag hem till Donna med galgar och halv-improviserad chokladmousse (som var jättepopulär hos alla, enda ingredienserna var äggvitor och choklad!) och när jag kom fram satt vi i ett par timmar snackade. Sen kom hennes son Harry och man Rob hem och middagen började förberedas och sedan satt vi alla och hade trevligt. Det var Juldagen all over again helt enkelt! Jag fick slita mig därifrån framåt nio- tiden och jag ville inte tänka på att säga hej då till Donna. Sen stod vi där och det var hej då dags och jag ville bara börja storböla. Lyckades hålla masken fram tills jag började köra hem. Det är löjligt men sant. Jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket. Lyckligtvis flyttar hon tillbaka till Devon i April och ca 6 månader framåt och vi pratade om att träffas då när vi båda är i Europa. Finns inte på min världskarta att vi inte gör det och det sa jag förstås till henne haha. Tack gode Gud sa hon inte emot. Men vi får fortsätta hålla kontakt över mail också antar jag. Annars vet jag inte vad jag gör!

Ush nu tänker vi inte på det. Idag var nästan en vanlig dag. Det stora spännande var att jag har packat mycket. Min stora väska är nästan färdigpackad så jag ställde mig på vågen… ooopsie, den väger 20 kg redan. Det är alla förbannade presenter och skor som väger! =) Men det får väll gå på nått vänster. En del kläder hänger kvar i garderoben och kommer inte hem helt enkelt, några skor också. Kan faktiskt inte offra mer.

Gale var världens ängel och gav mig en av hennes gamla backpacker-väskor så den kommer fungera som handbagage medan jag reser, det gör allting mycket lättare. Däremot får jag nog gott använda min egen 50- litersväska när jag väl åker. Tror inte jag kan ha den där stora ryggsäcken som handbagage precis, den lär vägas! Vi får se hur det går helt enkelt. Packar resten imorgon och sedan är jag på väg. Hur ska detta gå?

Söndag, 7 mars, kl 12:18

Som jag berättade igår var det picknick med barnen ute i Cable Bay som gällde från lunch och framåt eftermiddagen. Väderprognosen var ”morning cloud then fine” så jag var (mot min natur) optimistisk. Men när vi väl kom ut (45 min bilresa) var det blåsigt, kallt och molnigt men en fin klar himmel i sikte! Jag hoppades att molnen skulle blåsa bort men det gjorde de ju inte. Barnen tyckte vattnet var för kallt men har jag betalat bensin för att åka ut dit ska jag åtminstone spendera ett par minuter i plurret så jag dök i. Iskallt men det var en annorlunda sim-upplevelse eftersom det var stenar istället för sand på botten. När Gale och Callum kom satte jag på cyklop också och dök på botten och titta på fiskar. Blev lite för kallt efter en stund så då gick jag upp. Barnen lekte och jag och Gale satt och hade trevligt.

 

Tiden gick läskigt fort för helt plötsligt var kl fyra! Då hade solen börjat titta fram och barnen ville bada (så klart) så stress i och stress ut och fort som attan ge sig hemåt.
Lulus man John skulle hämta upp mig kl kvart i 6 så när vi kom hem straxt efter fem var jag panikstressad. Vad händer då? Justine har lagt en fin lapp på bordet, ”Can you please shower and feed the kids?” GREAT! 30min att duscha, klä på mig, göra mig i ordning, duscha barnen och göra dem iordning och sedan laga mat till dem. Grattis Hanna. Så jag sprang runt som en galen höna och var redo att servera nudlar kvart i 6. Lyckligtvis fick jag då ett SMS från Lulu som säger att de är lite sena (hon hade deltagit i ett triathlon under dagen så jag visste att möjligheten fanns) så jag kunde sätta mig ner och varva ner innan det plinga på dörren.

Kvällens hak skulle vara Amigos, en mexikansk restaurang i Tahunanui så när vi anlände möttes vi av Vanessa och Donna… och ballonger! Tillsammans med en fin banner där det stod ”Sorry you’re leaving!”. Det var så gulligt, väldigt rörande. Jag fick också ett kort signerat med kommentarer av de flesta från boxningen och Lulu hade köpt ett paket proteinpulver som avskedspresent. Världens bästa present för (som hon påpekade) då är min matfråga under resten av vistelsen här löst! Haha, underbart.
Tyvärr kunde ingen annan komma så det var bara vi fyra men det gjorde inget för vi hade roligt för det. Åt god mat och jag ville testa en tequila så jag köpte ett litet glas. Tequilans väg ner i min mage finns dokumenterad men av respekt för de andra lägger jag inte upp videon här.
Det var en sorgligt hej då till Lulu och Vanessa. När jag kom i säng framåt 10 och läste kortet jag fått blev det några tårar. Tänka sig att jag grät en skvätt för att jag lämnar Nya Zeeland, det ni.

Idag passar jag barnen fram tills två/tre tiden och sedan åker jag ut till Donna för en BBQ! Kommer vara ännu jobbigare att säga hej då till henne. Jag är glad att hon åker hem till England i vår så jag kan våldsgästa henne i sommar. =)

Jaha, då vet jag vad jag ska skriva i fortsättningen för att få lite uppmärksamhet, mowahaha. Håll i er för det är inte många inlägg kvar.

I tisdagskväll var jag med om världens väderfenomen. Det var när jag körde ut från boxningen som jag möttes av FYRA regnbågar! Varav den ena slutade/började på fältet framför mig, det var urläckert och jag var frestad att parkera och springa ut på fältet för att leta efter en kruka med guld… det hade suttit fint.

Igår var jag ute i Kaiteriteri för sista gången, eller tja jag har väll inte varit där så överdrivet mycket men nu såg jag paradisstranden för absolut sista gången. Det var givetvis lika kallt i vattnet som förra gången men jag är väldigt härdad mot kallt vatten nu så jag plumsa i trots allt. Man domnar bort ganska fort, speciellt när man måste simma allt vad man orkar för att korsa strömmen som går mitt i viken (höger bild). Det är ganska skojigt att bara glida med strömmen men jag försökte komma till andra sidan som ni kan se på den högra bilden nedanför. Från stranden blir det väldigt snabbt djupt och på andra sidan blir det grunt och det sitter en massa vassa stenar på botten. Förstår inte varför de är vassa eftersom vattnet borde slipa dem men icke, jag skrapade knäet och det var smått smärtsamt att klättra upp på dem. Men vill man ha roligt måste man väll lida lite också.

 

Imorse var jag på SPCA för sista gången och fick säga hej då till alla, det kändes väldigt jobbigt. Fick slita mig därifrån för att inte bli alldeles gråtfärdig. Jag fick ett jättefint rekommendationsbrev från Carmen och Jane, samt ett tack-kort och en massa SPCA prylar! Mugg, nyckelring, kasse, penna osv… awww.

Kl kvart över 1 gick jag till bion för att se Alice i Underlandet, hemma kan man ju inte se den 3D plus att det är svindyrt att gå hemma så det fick bli ett sista biobesök här. Det var en trevlig film men verkligen inte en av Burtons bästa. Den hamnar nog inte ens på DVD-hyllan tror jag.

Har också avslutat mitt bankkonto idag! Buäähh. Om en timme åker jag till mitt sista pass boxning om jag inte mirakulöst kan gå på lördag. Det visar sig. Mer om helgen i ett senare inlägg!

PS. Heavenly Creatures var inte så trevlig, ”disturbing” är det bästa ordet jag kan hitta för att beskriva den.

Lördag, 27 februari, kl 18:55

Men idag har varit ganska roligt faktiskt! Har skrattat mycket i alla fall. Boxning imorse och kl 11 mötte jag Lloyd i Richmond. Vi åt glass på det nya italienska stället (hur ska jag någonsin kunna äta vanlig glass igen?) och sen åkte vi ut till Aniseed Valley för att testa modet lite. Jag har varit där förut, kolla på inlägget "Whispering Falls". Det kanske är mest bilder från själva Whispering Falls Walkway men vi var bara på själva kampingplatsen/parkeringen. Där går en bro ungefär 5-6 meter över floden. Det är här folk badar för det är de enda stället som är djupt nog, överallt annars är det bara, som mest, knädjupt.
När jag var där förra gången var det en man och hans brorson som hoppade i från bron så jag visste att det var djupt nog trots att vattnet var så klart att man kan se botten. Det var bara höjden som fick mig att tveka! Kände mig som världens mes. Lloyd fick hoppa i två gånger (fast han tveka VÄLDIGT mycket) innan jag fick modet att hoppa också. Slog i låret på vattenytan på något vänster så ett blåmärke är på väg haha.
Sen hoppade jag bara från stenarna ner, ungefär 2 meter. Men det gjorde jag många gånger, det var hur kul som helst och vattnet var svinkallt men man slutade bry sig efter ett tag.



Så vi hoppde och simmade och garvade väldigt mycket. Jag svor över det kalla vattnet och det hala stenarna när vi simmade upp på grundare vatten. Det bästa av allt var sötvattnet. Är så trött på saltvatten som smakar pyton, här var det neutralt och trevligt.

Men vi hade inte nog med det. Efter att ha pratat om det ett tag bestämde jag att vi skulle simma ut hit.


Den här bilden är gammal och är tagen under högvatten. Idag var det lågvatten och då är det en kombinerad sten och sandstrand som man klättrar ner till från vägen där jag tog kortet.
Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är tanken på okända strömmar men många har simmat ut så det var ju bara att ta risken hehe.
Eftersom det var väldigt soligt och varmt idag var det några andra som badade på den lilla stranden men vi gick rätt ut och började simma. Det var inga problem alls tills Lloyd säger "This is a bit scary", jag svarar, halvt panikartat, "What...? Why?!". Då svarar han med det absolut förbjudna "We don't know what's down there." Hur reagerar jag på det? "SHUT UP!!!!" Hahaha. Pratar man inte om botten och vattnet så kan jag ignorera det, men tas det upp blir man ju skrämd direkt. Jag lugnade ner mig och försökte njuta av simturen istället. Sen kom nästa problem... vem sätter ner fötterna först och provar botten? Haha, det blev inte jag men jag landade i ett sten och sjögräsrev först, ush. Gick bra till slut. Väl uppe på ön var det till att balansera över vassa stenar (sånna där minisnäckor täcker dem), sedan släta stenar och sist stekheta stenar. Vi glänste triumfmässigt där ett tag innan vi simmade tillbaka som gick betydligt fortfare av någon anledning.

Efter simturen var det ett drama med en glömd hund men det löste sig så det går jag inte in på. Vi avslutade dagen på Hell's Pizza med smaskig glutenfri pizza. Mums. Sista pizzan för mig på ett bra tag då det inte direkt finns så gott om glutenfria pizzaställen hemma.

Nu ska jag se Heavenly Creatures (ser inte fram emot precis) innan det blir Skype med pappa ikväll.